Joseph Dieujude ligger på marken, smutsig av byggdamm och med ena smalbenet brutet. Han har just blivit räddad till livet. För att hitta någonting säljbart eller användbart hade han tagit risken att ta sig in i en betänkligt instabil husruin.
– Jag hade inget val, jag måste göra så här för få tag på någonting. Annars får jag inte någonting att äta, säger Joseph Dieujude.
Hans ögon är slutna och täckta av grått stoft. En arméläkare från USA:s 82:a luftburna division har gjort en första spjälning av hans vänstra ben, men Joseph säger att även det högra måste vara brutet. Båda gör lika ont, klagar han.
Trots att det har gått mer än två månader sedan jordbävningen i januari, skördas ständigt nya offer i katastrofens efterföljd. Många av dem helt onödiga. Den kanske största faran lurar bland de oräkneliga delvis raserade byggnaderna. Ingen omfattande organiserad rivning har skett, vilket gör att många hemlösa haitier kan hämta delar i ruinerna, som de använder för att bättra på sina skjul och hyddor.
På några hundra meters håll liknar den en myrstack, den stora ruin som återstår av Haitis hälsoministerium. Lite närmare betraktat ser man att det är unga män som släpar på plankor och fragment av takplåt och annat användbart. Och de pilar inte bara över ruinen, utan inuti och under den.
Gränsen är hårfin mellan plundring och legitim röjning. Desperationen tvingar fram ett obetänksamt och livsfarligt beteende. Över en miljon haitier är hemlösa efter jordbävningen och något hopp om en snabb förbättring av deras situation finns inte.
Det kommer att ta årtionden innan Port-au-Prince kommer att bli återuppbyggt. Och under hela den tiden kommer folk att tvingas att bo under lakan och presenningar eller – de mer lyckligt lottade – i tält och plåtskjul utan skydd för de återkommande slagregnen och orkanerna.
Samtidigt saknar miljoner haitier fortfarande mat för dagen. Trots en massiv internationell hjälpinsats är behoven mycket större än vad en katastrofhjälp kan erbjuda. Det skapar desperata människor som gör vad som helst för att slippa hungern.
Plötsligt rister någonting till i byggnaden. En del av husets mittsektion brakar ihop i ett moln av damm. De flesta som befinner sig på ovansidan av ruinen rusar ner på gatan. Men många hamnade under rasmassorna, och vad har hänt med dem? Kan någon ha överlevt?
Många ställer sig inte ens de frågorna, utan klättrar snabbt upp igen och fortsätter att kasta ner bitar av korrugerad plåt, den mest eftertraktade trofén, som är användbar som tak inför de skyfall som kommer i maj.
Någon kommer springande och ropar: Det finns två döda därunder! Vi tar oss runt byggnaden, och där har redan en stor grupp nyfikna samlats. Det visar sig finnas några som har överlevt, men de sitter fastklämda i bråten. Två män skymtar inne i den kollapsade ruinen.
DN:s fotograf Paul Hansen ropar till mig att jag ska larma en patrull USA-soldater, som har fattat posto och spärrat av en gatstump på andra sidan kvarteret. Jag springer bort och säger till en av fallskärmsjägarna att det finns minst två fastklämda män i huset. ”Jag ska tala med mitt befäl”, säger han. Det tar en minut för honom att få klartecken, och fyra soldater avdelas för att följa med mig till olycksplatsen.
Ett dussintal haitiska räddningsarbetare ansluter med spadar. Men det förslår inte. Någon ringer efter en lastmaskin, och efter en stund rullar en jättelik frontlastare in på gården.
Den unga maskinisten Rose Laure sitter vid spakarna, och hon börjar med att röja bort rasrester framför huset. Sedan lyfter hon varligt på det överhängande tak som har klämt fast männen. Hela tiden finns risken för att någonting bärande rubbas och allt rasar ihop.
Men manövern lyckas. Lifrete Sylvestre, som ligger längst in springer ut så snabbt han bara kan, och faller ihop på marken, flämtande och tydligt i chock. Han som brutit åtminstone ett av sina ben, Joseph Dieujude, lyfts ut. Folkmassan applåderar.
Långt inifrån ruinen hörs en klagande rop: ”Snälla, hjälp mig!”
Någon minut senare hörs inte kvidandet längre. Men hjälparbetarna drar ut en illa tilltygad äldre man. Han visar livstecken, men hans käkparti är blodigt av krosskador. Var det han som ropade nyss? Ingen vet.
En magerlagd man tar tag i mig och säger med tårfyllda ögon:
– Polisen sa ju till dem gång på gång att det var farligt att gå in där. Och ändå gjorde de det. Var det här verkligen värt några dollar?