Han har två svar.
Det ena är formellt. För 30 år sedan beslöt det tyska parlamentet, förbundsdagen, att mord inte kan preskriberas. De rättsvårdande myndigheterna gör bara vad politikerna ålagt dem.
Det andra svaret bottnar i en personlig erfarenhet efter att under åren ha träffat hundratals offer och anhöriga.
– Det som skett är så oerhört, det vore oförsvarligt att upphöra, säger han.
Kurt Schrimm är åklagare, sedan nio år chef för den myndighet som samordnar alla utredningar av Tredje rikets förbrytelser. Centrala stället i Ludwigsburg kallas den i dagligt tal.
Nu väntar ännu en uppmärksammad process som utretts av Centralstället – lägervakten John Demjanjuk, 89 år, ställs inför rätta. Han utlämnades från USA i maj, på måndag börjar rättegången i München.
Kurt Schrimm berättar att tillfälligheter ledde till åtalet. Namnet Demjanjuk var förstås bekant sedan den stora processen i Israel på 80-talet, då en dödsdom så småningom ledde till ett frikännande. Demjanjuk hade förväxlats med en annan.
Nu visade det sig att OSI, den amerikanska myndighet som utreder nazibrotten, hittat Demjanjuks tjänstelegitimation från nazisternas förintelseläger i Sobibor i Polen.
Centralstället i Ludwigsburg tog vid och överlämnade en färdig utredning till
åklagarmyndigheten i München. Demjanjuk hade varit skriven på en ort strax utanför München innan han 1952 emigrerade till USA. Han begärdes häktad, och åtalet väcktes i somras.
Centralstället bildades 1958 efter en process i tyska Ulm mot ett kommando som 1941 mördat 5 500 judar i Litauen. Saken hade upptäckts av en tillfällighet.
Ulmprocessen blev en vändpunkt. Inom det västtyska rättsväsendet förstod man att det krävdes en instans som kunde utreda nazibrotten oberoende av var de ägt rum.
Så uppstod Centralstället i Ludwigsburg, till en början en illa sedd myndighet. I Västtyskland fanns det ingen lust att gräva i det förgångna.
Kurt Schrimm är en till synes blid man, nu skärper han tonen en aning.
– Herr Lewenhagen, ni ska veta att den mentaliteten härskade i hela västvärlden. Det kalla kriget pågick, man ville ha Västtyskland som bundsförvant. Nazister, som av de allierades domstolar dömts till livstids fängelse, släpptes i förtid, berättar Kurt Schrimm.
En opinionsundersökning som gjordes i samband med Ulmprocessen visade att en knapp majoritet av västtyskarna ville dra ett streck över det förgångna. Tack vare den nya myndigheten i Ludwigsburg fortsatte grävandet.
Kurt Schrimm säger att Auschwitzprocesserna i Frankfurt vände opinionen. Den första ägde rum 1963. 360 vittnen hördes, och uppmärksamheten var enorm.
– Jag var 15 år, och det var första gången jag förstod vilken omfattning det hela haft, säger Kurt Schrimm och tror att det var så för de flesta av hans landsmän.
Kurt Schrimm redogör för den offentliga statistiken. I Västtyskland dömdes fram till 1950 7.000 tyskar av de allierade. Sedan tog de tyska myndigheterna över. 107.000 förundersökningar har satts i gång, 6 500 personer har dömts.
Kurt Schrimm förklarar den stora skillnaden mellan antalet misstänkta och dömda med preskriptionsreglerna. Innan beslutet kom att mord inte kan preskriberas var det en ständig kapplöpning med tiden. För att kringgå preskriptionstiden kunde man inleda en förundersökning mot ett helt kompani för att sedan hitta de skyldiga.
– Det förklarar diskrepansen, säger han.
Traktorföraren Ivan Demjanjuk från Ukraina hade deltagit i kriget på sovjetisk sida men hamnat i ett tyskt fångläger. Förhållandena var omänskliga, det berättas om hur fångarna åt löv och gräs.
Nazisterna letade efter dem som var beredda att byta en till synes säker död mot ett arbete som lägervakt. Ivan Demjanjuk blev en så kallad trawniki. Så kallades de före detta fångar som utbildades till vakter i lägret Trawniki.
Demjanjuk började sin tjänstgöring i Sobibor den 27 mars 1943.
Sobibor hade byggts året innan med ett enda syfte – att mörda judar, bland annat från Nederländerna. Proceduren beskrivs i åtalet.
Tågen anlände från uppsamlingslägret i Westerbork vid den tyska gränsen, en resa på nästan 150 mil. Vagnarna öppnades, utanför väntade beväpnade trawnikis i svarta uniformer som föste de nyanlända vidare.
En SS-man talade och sade att hygienen var viktig när man skulle leva tillsammans. Därför väntade en dusch. Kläder och packning bevakades, värdesaker kunde lämnas in till förvaring. Duschutrymmena var små, 80 personer trängdes på 16 kvadratmeter. Dörrarna låstes, en motor startades, avgaserna strömmade in. Det tog 20–30 minuter innan alla var döda. Kropparna brändes.
Under Ivan Demjanjuks knappa halvår i Sobibor anlände 15 sådana tåg från Nederländerna, han anklagas för medhjälp till mord på 27.900 personer. Det heter i åtalet att Demjanjuk hade kunnat försöka fly, han var beväpnad, möjligheten gavs vid permissioner. Eftersom han inte gjorde det måste han betraktas som medskyldig.
Efter kriget dök Ivan Demjanjuk upp på ett amerikanskt uppsamlingsläger i Bayern. Han hävdade att han varit tysk krigsfånge under hela kriget, fick jobb som lastbilschaufför, gifte sig, emigrerade till USA, bytte namn till John, fick arbete på Ford, barn och barnbarn kom. Det förflutna hann ändå i kapp honom, hans familj kämpade visserligen desperat för att förhindra utvisningen.
Åtalet har också väckt frågan om det är rätt att ställa någon längst ned i hierarkin till ansvar när skyldiga högre upp har gått fria.
– Det finns säkert en del som inte ställs inför rätta, medger Kurt Schrimm men tillägger att tidigare fel inte är något argument för fortsatta fel.
Ludwigsburg ligger strax norr om Stuttgart. Centralstället är inrymt i ett före detta kvinnofängelse med murar runt om. Arkivet rymmer tusentals akter, några ligger nu i Förbundsarkivets vita kartonger. De ska hålla i 500 år.
Demjanjukrättegången kanske blir den sista naziprocessen. Men Kurt Schrimm är inte så säker.
– Vi stöter hela tiden på nya fall och källor. I mars ska jag till Rio för att gå igenom ett arkiv som vi tidigare inte känt till, säger 60-åringen som räknar med att pensioneras på Centralstället i Ludwigsburg.