Tusentals människor har dött och premiärminister Manmohan Singh beskriver det maoistiska upproret i nordöstra Indien som landets största interna säkerhetsproblem. Ändå är det en konflikt som få utanför regionen känner till eller bryr sig om.
De senaste månaderna har varit extra blodiga, med upprepade attacker mot polisstationer, säkerhetsstyrkor och det alltid sårbara järnvägsnätet. Gerillan påstår sig kontrollera stora landområden - som de kallar befriade zoner - och Indien har satt in halvmilitära säkerhetsstyrkor i en massiv antimaoistisk kampanj.
För bara några dagar sedan tillsattes en central ledning för att samordna kampen mot rebellerna, och premiärminister Manmohan Singh sa att han ville se konkreta resultat. Stora ekonomiska värden står på spel för Indien, som vill locka investerare till de råvarurika områden där upproret pågår.
Maoisterna - eller naxaliterna som de också kallas - har varit en nagel i ögat på den indiska regeringen sedan slutet av 1960-talet, men de är ett större hot i dag än kanske någonsin tidigare. De beräknas ha mellan 10.000 och 20.000 man under vapen och deras militära aktioner är ofta välplanerade.
En av de värsta attackerna hittills genomfördes i april i år, då 76 poliser dödades i ett väpnat bakhåll i delstaten Chattisgarh. Drygt en månad senare förlorade ett 50-tal civila och poliser livet när en sprängladdning totalförstörde en buss i samma delstat.
I slutet av maj dödades 150 människor när ett passagerartåg i Västbengalen spårade ur efter sabotage. En talesman för maoisterna sa att attacken hade utförts av en mindre grupp som agerat utan sanktioner uppifrån.
Säkerhetsstyrkornas motoffensiv har inte varit särskilt framgångsrik. En del av förklaringen anses vara brist på välutbildade trupper och dålig information om fienden. Till saken hör också att den reguljära armén hittills inte satts in mot maoisterna - vilket kan bero på att regeringen inte ännu mer vill få lokalbefolkningen emot sig.
Säkerhetsexperten Ajai Sahni var kritisk när han talade med brittiska BBC tidigare i sommar.
– Utan mer resurser kommer den här offensiven inte att leda någonstans och en massa liv kommer att gå till spillo helt i onödan, sa Sahni.
Maoisterna är aktiva i ett stort område som sträcker sig i en båge söderut från Bihar och Västbengalen ända ned mot Andhra Pradesh, den så kallade röda korridoren. Det är otillgängliga trakter, ofta täckta av skog eller tät djungel och därmed väl lämpade för gerillakrigföring.
Maoisterna säger att de stöder landsbygdens jordlösa och fattiga stamfolk, grupper som ”glömts bort” av regeringen och det moderna samhället. Maoisterna betonar också att staten försöker sälja mark och värdefulla råvarutillgångar som rätteligen tillhör lokalbefolkningen, ofta till multinationella företag.
I den analysen får de stöd av den kända indiska författarinnan Arundhati Roy.
– Om stamfolken har tagit till vapen så har de gjort det därför att en regering som bara erbjudit våld och likgiltighet nu tänker rycka bort det enda de har kvar - deras mark, skriver hon i det indiska nyhetsmagasinet Outlook.
Politiskt finns olika uppfattningar om hur det maoistiska upproret ska hanteras, och inte minst inom det regerande Kongresspartiet finns tunga röster som menar att våld inte är bästa sättet att lösa problem som bottnar i fattigdom och underutveckling.
Men tills vidare är positionerna låsta och utsikterna till fredssamtal små. Maoisterna har hotat med att trappa upp kriget om inte regeringen avblåser sin offensiv. Och den indiska regeringen säger att den kommer att slå ännu hårdare mot rebellerna om de inte avstår från våld och inleder fredssamtal.