Saif al-Islam framstod länge som Khaddafiregimens ”demokratiska” alibi. Men ju längre det folkliga upproret i Libyen fortskred, desto mer kom unge Saif att likna sin grovhuggne och barbariske far.
När Muammar Khaddafi för sju åtta år sedan bestämde sig för att bli rumsren i västvärlden och Libyen ströks från FN:s sanktionslista, fick hans näst äldste son en framträdande roll. Saif al-Islam (namnet betyder ”islams svärd”), världsvan och språkbegåvad, skötte kontakterna med FN:s kärnenergiorgan IAEA när de kontrollerade att Libyen efterlevt sitt löfte att skrota alla massförstörelsevapen.
Senare profilerade sig Saif al-Islam som en reformivrare med krav som ibland gick på tvärs mot den politik som hans far Muammar Khaddafi stod för. Bland annat kritiserade Seif avsaknaden av pressfrihet i Libyen och efterlyste ett slut på den statliga korruptionen.
Den nu 39-årige Saif al-Islam är universitetsutbildad i arkitektur och företagsekonomi i Tripoli och i Wien. År 2008 lade han fram sin doktorsavhandling i nationalekonomi vid ansedda London School of Economics. Dock avslöjade brittiska medier nyligen att uppsatsen delvis är ett plagiat och sannolikt skriven av en internationell konsultfirma som den libyska staten anlitat.
Till skillnad från sin far, som gärna visade sig i beduinernas klädedräkt eller i maskeraduniformer med skramlande ordnar, har Saif al-Islam haft en västerländsk framtoning. Hjässan trendigt kalrakad, kostymen blank, armbandsuret dyrt och tungt. Han har haft tycke av internationell playboy.
Men under upprorsvåren i Libyen har Saif al-Islams polityr gradvis kommit att falla av. Mannen som efterlyst reformer i Libyen hade inget till övers för demonstrationerna mot regimen. Saif al-Islam kallade de protesterande för drogade islamister och anklagade dem för att vara i maskopi med terrornätverket al-Qaida.
När den väpnade oppositionen fick framgång uttalade Saif al-Islam bloddrypande hot mot dem. Han poserade gärna själv med automatvapen i handen.
Dock finns det tecken på att Saif al-Islams reformiver inte bara varit en påklistrad attityd. Innan upproret bröt ut ledde han Libyens planministerium. I Benghazi i våras träffade jag Wisam, en ung libysk arkitekt som arbetat direkt under Saif al-Islam. Han hade i stort sett bara gott att säga om Khaddafisonen: ”smart, initiativrik, framsynt”.
– Det enda och avgörande felet med Saif är att han aldrig kommit ur sin fars skugga, sade Wisam.
I en annan tid, i ett annat liv skulle Saif al-Islam kanske ha kunnat bidra positivt till Libyens utveckling. Nu går han i stället till historien som sin fars son, en krigsförbrytare.