Sent på kvällen tog partiets ledare, premiärminister Recep Tayyip Erdogan, emot anhängarnas massiva segerhyllning vid partihögkvarteret. Med utrikesminister Abdullah Gül vid sin sida förklarade Erdogan valresultatet som "en seger för demokratin".
Det största oppositionspartiet, republikanska folkpartiet CHP, fick drygt 20 procent, medan högernationalistiska MHP gör comeback i parlamentet med 14 procent. Inga andra partier klarade sig över 10-procentspärren.
Rättvise- och utvecklingspartiet AKP har därmed vunnit en övertygande seger, som överträffar inte bara valresultatet från 2002 på 34,3 procent, utan också de mest optimistiska förväntningar som funnits hos regeringspartiet.
Med bortåt hälften av folkets röster i ryggen har premiärminister Recep Tayyip Erdogan ett tveklöst mandat att de kommande fem åren få leda en enpartiregering, och kan därmed fortsätta med sin försiktiga EU-tillvända reformpolitik. AKP får klar egen majoritet, med 341 av parlamentets 550 platser.
Det är en visserligen en minskning med omkring 10 mandat, men den är en följd av att fler partier måste dela på platserna. MHP har återkommit i parlamentet och dessutom har omkring 25 oberoende kandidater, de flesta kurder, valts in.
AKP får således inte den eftersträvade kvalificerade (två tredjedels) majoritet som krävs för att få igenom författningsändringar. En sådan majoritet skulle också ge regeringspartiet möjlighet att utse sin egen kandidat till ny president.
Det var just det misslyckade försöket att välja president som utlöste den politiska krisen i april som ledde till söndagens nyval. AKP förde då fram utrikesminister Abdullah Gül som sin kandidat, och han fick 352 av de 550 ledamöternas röster, en klar majoritet. Men den sekulära statsapparaten slog tillbaka: CHP bojkottade omröstningen och militärledningen protesterade i ett memorandum på sin webbplats.
Till slut ogiltigförklarade författningsdomstolen valet, med motiveringen att det krävs att två tredjedelar av ledamöterna deltar (alltså minst 367) för att parlamentet ska vara beslutsmässigt i en presidentutnämning.
Nu ser Erdogan inte ha något annat val än att söka en kompromisskandidat till presidentposten.
Valet har betraktats som landets viktigaste på årtionden, eftersom det kan avgöra Turkiets vägval under lång tid framöver.
Den fråga som de 42,5 miljoner röstberättigade turkarna hade att ge svar på var: Vill vi att AKP:s reformpolitik som bedrivits de senaste fyra åren fortsätter?
Den turkiska oppositionen hävdade att striden i stället handlar om huruvida AKP-regeringen ska få "smyga igenom" en islamisering av republiken, som för 83 år sedan grundades som en sekulär stat av Kemal Atatürk.
Premiärminister Erdogan har bedyrat att han inte har någon avsikt att rubba Turkiets sekulära karaktär.
Valresultatet pekar på att en stor del av turkarna inte delar oppositionens fruktan för en "dold agenda" hos AKP. De flesta har tagit fasta på att de senaste åren inneburit en stabil och gynnsam ekonomisk tillväxt. Dessutom har stödet för AKP i kurdområdena i öst varit starkt.
Det är ett uttryck för att många där hoppas på att Erdogans signaler om att ta kurdernas rättigheter på allvar också ger konkreta resultat.
Samtidigt gjorde CHP ett något bättre val än för fem år sedan, och nationalistiska MHP fick starkt stöd. Det är delvis ett uttryck för att en genuin oro bland en betydande del av Turkiets invånare över vad ett fortsatt AKP-styre kan medföra.
Västtillvända medelklassturkar, inte minst kvinnor, befarar att en stärkt roll för islam kommer att medföra inskränkningar i deras livsstil och frihet.