Utan urskillning förintar de hela byar och dödar gamla, kvinnor och barn. Här är bilderna på shabihamilisen, som tros ligga bakom den senaste tidens brutala massakrer i Syrien.
Massmorden på kvinnor och barn i byn al-Qubair tidigare i veckan jämförs redan med krigsbrott som massakrerna i Lidice, My Lai och Srebrenica. Det fanns inga oberoende vittnen på plats i al-Qubair och den syriska regeringen förnekar inblandning i massakern. Enligt ögonvittnen som citeras av internationella nyhetsbyråer var massdödandet ett verk av den regimtrogna shabihamilisen.
Shabiha (arabiska för ”spöke”) har sitt ursprung i ett maffialiknande brottssyndikat som uppstod i hamnstaden Latakia på 1970-talet. Gänget ägnade sig bland annat åt beskyddarverksamhet och smuggling. De flesta medlemmarna av shabiha är alawiter, den etniska och religiösa grupp som president Bashar al-Assad tillhör.
Alawiterna utgör drygt två miljoner av Syriens 23 miljoner invånare. Deras tro är omgärdad av hemlighetsmakeri och beskrivs som en variant av shiitisk islam med förkristna inslag. En alawit avvisar bönen, fastan och pilgrimsfärden, och religionen har inget förbud mot alkohol. Historiskt har alawiterna varit fattiga och förtryckta, förpassade till Syriens bergsområden och trakterna kring Latakia. Den franska kolonialmakten använde dem för att bekämpa sunnimuslimskt färgade uppror.
I dag dominerar alawiterna ledningen av Syriens försvarsmakt och av landets säkerhetstjänster. De har blivit den ledande politiska kraften på regeringssidan.
President Bashar al-Assad har blundat för shabihas våldsmetoder och kriminella aktiviteter. I gengäld har gruppen blivit al-Assads obrottsligt lojala vapendragare. Under det drygt årslånga syriska upproret har de ofta använts för att störa gatuprotester och misshandla demonstranter.
Dödsskvadronerna är löst sammansatta och det är oklart hur många som ingår. ”Några tusen”, sade en uppgiftslämnare till brittiska BBC för ett år sedan.
Efter hand har shabihas metoder blivit alltmer brutala. Under de mest uppmärksammade massakrerna på senare tid, i Hula och i al-Qubair, besköts först byarna med artillerield av den syriska armén. Därefter släpptes shabiha in i samhällena. Beväpnade med handeldvapen och knivar gick de från hus till hus och dödade civila utan urskillning – gamla, kvinnor och barn.
Elvaårige Ali överlevde massakern i Hula – han lyckades gömma sig undan mördarna – men för amerikanska CBS News berättar han om när shabiha bröt sig in i familjens hus:
– De kom på natten. Först tog de min pappa, sedan min storebror. Min mamma skrek ”varför gör ni så här?”. Då sköt de bägge två, och efter det mamma. Sedan lyste en av männen runt i huset med ficklampa. Han hittade min syster Rasha. Han sköt henne i huvudet.
Åtskilliga videoklipp cirkulerar på nätet där civilklädda män förenar sig med polis och säkerhetsstyrkor i attacker mot demonstrationer. Andra är svartklädda och beväpnade med automatkarbiner, skanderande slagord inför kameran: ”Bashar (al-Assad, presidenten), deppa inte, dina män dricker blod”.
Officiellt förnekar regimen i Damaskus varje samröre med shabiha, och massakrerna skylls regelmässigt på ”terrorister och anhängare till al-Qaida” inom oppositionen. Men de närvarande FN-observatörerna har fastslagit att massmördandet bär alla kännetecken att ha utförts av shabiha.
Den sunnimuslimska majoriteten har hämnats dåden genom att döda slumpmässigt utvalda alawitiska familjer. Och så trappas våldsspiralen upp ytterligare.