Denna nya republikanska isolationism kom till klart uttryck i förra veckans tv-sända debatt mellan sju republikanska presidentkandidater. Förre guvernören i Massachusetts Mitt Romney, som ligger etta i interna partimätningar, sade att USA ”så fort vi bara kan” bör dra tillbaka de stridande förbanden från Afghanistan.
Enligt Romney ska USA:s soldater inte kriga för andra länders oberoende. Texasrepublikanen Ron Paul sade för sin del att USA inte borde ha några soldater alls i andra länder.
Debattörerna var ense om att president Obamas beslut att ge sig in i
Libyen var ett misstag. Enligt kongressledamoten Michele Bachmann stod inga amerikanska intressen på spel i Libyen, och ”vi angreps inte och hotades inte av angrepp”.
Ingen av debattörerna nämnde ”kriget mot terrorn” eller om att använda USA:s militärmakt för att sprida västerländsk demokrati genom att invadera och ockupera andra länder – två grundstenar i den utrikespolitik som gällde under de åtta år som den republikanske presidenten George W Bush satt i Vita huset.
I stället är det Demokraterna som – i fallet Libyen – har varit mest pigga på ett humanitärt ingripande och ett påskyndande av diktatorn Khaddafis fall.
Detta rollbyte mellan demokrater och republikaner är anmärkningsvärt, även med tanke på att oppositionens uppgift alltid är att kritisera landets president.
Skiftet är dramatiskt, där Republikanernas ”imperialistiska” falang har hamnat i skuggan av en grupp som vill vända sig inåt och fokusera på USA:s egna problem, främst den katastrofala ekonomiska situationen. De nya ”realisterna” anser att USA inte längre har styrka nog att agera världspolis.
Ett annat tecken på en svängning är att flera republikaner har gått ihop med några vänsterdemokrater – med kongressmannen Dennis Kucinich i spetsen – i en stämningsansökan mot presidenten.
Man anklagar Obama för att ha brutit mot War Powers Resolution, en lag från 1973 som innebär att presidenten måste söka kongressens godkännande för en militäroperation i utlandet som överstiger 60 dagar.
Andra republikaner, som John McCain – själv supporter av fjolårets truppökning i Afghanistan – tycker inte om denna vindkantring från hökaktighet till isolationism.
Det finns en rad skäl till svängningen. Ett är den allmänna krigströttheten i landet.
Det snart tioåriga kriget i Afghanistan är det längsta i USA:s historia, och Irakkriget har pågått i över åtta år. Enligt en CNN-mätning motsätter sig 62 procent av amerikanerna kriget i Afghanistan, medan endast 36 procent är för fortsatt USA-närvaro. Andelen amerikaner som vill påskynda hemtagandet av USA-trupperna ökar.
Tusentals unga amerikaner har stupat, tiotusentals har skadats och invalidiserats. Krigen var till en början ofinansierade och kostar den federala statskassan stora pengar som inte finns utan måste lånas, vilket bidrar till det väldiga budgetunderskottet.
Och ingen har lyckats förklara i vilket syfte kriget bedrivs, särskilt när Usama bin Ladin nu är dödad (det ursprungliga målet med kriget i Afghanistan var att fånga eller döda al-Qaidaledaren).
Allt fler frågar sig om det är meningsfullt att fortsätta om målet till slut ändå är en förhandlingsuppgörelse med talibanerna.