Att inte kunna ta en promenad utan att riskera att få höra högljudda kommenterar om kropp och klädsel. Att i folksamlingar ständigt behöva vara beredd på att parera närgångna händer. Att undvika mörka ensliga platser. För där kan män kan stå och blotta sina könsorgan.
Så ser vardagen ut för kvinnorna i jättestaden Kairo, berättar 26-åriga Engy Ghozlan. Hon beskriver det som ett slags ständigt pågående, lågintensiv terror.
– Det värsta är att vi har uppfostrats till att inte prata om tafsandet och trakasserierna. Vi ska betrakta det som något naturligt, något som vi bara ska räkna med när vi rör oss utanför hemmet. Ungefär som trafiken, säger Engy Ghozlan.
Hon är utbildad journalist vid Kairouniversitetet, men arbetar på en frivilligorganisation som försöker hjälpa unga arbetslösa egyptier att hitta jobb. Tidigare var hon programkoordinator på kvinnorättsorganisationen Egyptian Center for Women’s Rights (ECWR).
– Vi gjorde en stor studie om sexuella trakasserier. Det visade sig att 83 procent av de tillfrågade kvinnorna någon gång blivit sextrakasserade. Och över 60 procent av männen erkände att de gjort sig skyldiga till sextrakasserier.
Tillsammans med tre väninnor bestämde Engy Ghozlan sig för att försöka göra något åt saken. För ett halvår sedan startade de webbplatsen Harassmap, fritt översatt ”Trakasserikartan”. Dit kan kvinnor rapportera när, var och hur de blivit sexuellt ofredade.
– Rapporteringen fyller flera funktioner. Det viktigaste är nog att vi är öppna om saken och inte skäms. Att vi inte skuldbelägger oss själva om vi blir fysiskt eller verbalt påhoppade. Men naturligtvis är det också bra att kunna se var och när trakasserier inträffar, om det är mer frekvent på vissa platser.
Kartan har blivit en stor framgång och ”på köpet” har det bildats ett ständigt växande nätverk av volontärer. I dag är de cirka 200 personer. Volontärerna besöker utsatta platser och informerar boende och butiksägare att de ska vara vaksamma och beredda att gripa in.
– Det är ett annat stort problem, att omkringstående så sällan reagerar om en flicka eller en kvinna blir trakasserad. Vi arbetar hårt för att ändra den attityden, säger Engy Ghozlan som tillägger att polisen och rättsväsendet prioriterar överfall mot kvinnor mycket lågt.
– Häromåret lyckades en ung kvinna som blivit påhoppad av en bilist mitt i Kairo hålla fast mannen och med hjälp av förbipasserande föra honom till en polisstation. Han blev senare dömd till tre års fängelse. Men det är tyvärr undantag att sådant händer. Män tar sig rätten att komma med slippriga kommentarer och förbjudna grepp, och oftast ursäktas det av omgivningen.
– Man säger: ”Du skulle inte ha ställt sig i den delen av bussen.” ”Det vet du väl hur män i grupp reagerar.” ”Han behövde nog bara få utlopp för sin frustration”, konstaterar Engy.
Många hävdar att problemen med sexuella trakasserier i Egypten blivit värre på senare år och att det skulle finnas ett samband med den ökade islamiseringen av det egyptiska samhället.
– Visst har Egypten blivit mer påtagligt muslimskt. När min mamma växte upp på 1970-talet var det ganska ovanligt i Kairo med huvuddok eller sjal på kvinnor. Det är nog också så att sextrakasserierna ökat. Men jag tror inte det beror på religionen. Det är en dålig vana som ingen lagt ner tillräckligt mycket kraft att bekämpa, helt enkelt, säger Engy som själv inte är särskilt religiös, men inte heller ateist.
– Jag är uppvuxen i en muslimsk familj i ett muslimskt samhälle. Men vad tron betyder för mig vill jag helst behålla för mig själv.
Vi träffas i den välbärgade stadsdelen Mohandessin på ett kafé som lika gärna skulle kunna ligga på Söder i Stockholm eller i Haga i Göteborg – trådlöst internet, latte och macchiato, soft jazz i högtalarna.
Den unga publiken har axelremsväskor och glasögon med designerbågar. Engy Ghozlan, som kommer från en akademikerfamilj, smälter väl in i den mondäna miljön.
Knappt 20 procent av Egyptens befolkning har egen dator. Fyrtio procent av egyptierna får klara sig på mindre än femton kronor om dagen. Jag frågar Engy om hennes datorbaserade aktion verkligen är en angelägenhet för alla Egyptens kvinnor. Hon kontrar med en motfråga:
– På vilket sätt skulle fattiga kvinnor utan tillgång till dator få det bättre om jag och mina kamrater struntade i att reagera på sextrakasserier?
Vi träffas bara någon vecka efter att envåldshärskaren Hosni Mubarak fallit. Engy tog aktiv del i protesterna på Befrielsetorget.
– Ja, jag övernattade till och med där, i ett tält på torget. Det var helt fantastiskt. Normalt tycker jag väldigt illa om folksamlingar. När något av de stora Kairolagen har spelat match (i fotboll) och fansen rör sig ute.
På stan – det är bara män och pojkar – då får kvinnorna rådet att hålla sig inne. För då kan en ensam kvinna bli påhoppad av en hel grupp män. Men på Befrielsetorget märkte jag inte av något sådant. Det var en positiv anda, inte en destruktiv. Jag gick ensam i ett av demonstrationstågen och kände mig för första gången helt trygg i en folkmassa.
Men berättelserna om den kamratliga stämningen – som många, inte bara Engy, vittnat om – har i efterhand solkats av sexövergreppet på den amerikanska tv-journalisten Lara Logan. Samma kväll som Hosni Mubarak meddelade sin avgång befann sig Lara Logan på det fullpackade Befrielsetorget och blev attackerad av en mobb som försökte slita av henne kläderna. Hon undgick våldtäkt tack vare att en grupp kvinnor skyndade till hennes undsättning.
– Jag blev både arg och ledsen när jag fick höra talas om attacken på den amerikanska journalisten. Det kändes som om det var för bra för att vara sant – att främmande män och kvinnor skulle kunna kämpa tillsammans för en god sak. Som att någon till varje pris måste förstöra utopin, säger Engy Ghozlan.