- Tsunamin var en naturkatastrof och naturkatastrofer kommer att hända igen. Dem kan man inte göra något åt. Men efteråt kan man göra något. Det gjorde inte Sverige. Därför var sveket värre än själva katastrofen.
Richard Lium är tillbaka i Thailand för första gången sedan katastrofen, bland annat för att delta i minnesceremonin i Khao Lak. För ett år sedan bodde han med sin dåvarande sambo Charlotta Ölander på South Sea Pakarang, granne till Blue Village.
South Sea Pakarang står kvar helt orört, som det såg ut dagen efter katastrofen. Gardinerna fladdrar i de fönsterlösa rummen. Det ser spöklikt ut. Resterna av Blue Village har jämnats med marken. Det återstår bara några mindre högar sönderbruten betong.
Charlotta Ölander skrev en bok om de första dagarna efter tsunamin "& och himlen var oskyldigt blå". På försättsbladet skriver hon: "Den här boken är tillägnad dem som förlorade sina liv i tsunamikatastrofen - och Richard Lium som räddade mitt."
Gjorde du det?
- Ja, det gjorde jag ju. Absolut. Hon skulle varit död om jag inte varit där. Det tror jag. Det tror hon själv också. Hon blev helt apatisk och sjönk till botten. Jag simmade ner två meter och fick tag på henne och fick upp henne till ytan. Hon hade gett upp.
När vågen kom sprang de in på toaletterna vid receptionen. De sökte skydd i ett bås och klarade sig från att skadas av allt bråte som for runt med så våldsam kraft. Vattnet vräkte in genom toalettdörren och nivån närmade sig snabbt taket. Richard Lium fick ut dem genom en bakdörr som gick ut till ett stort ventilationschakt.
Det var där hans sambo gav upp och sjönk mot botten. De lyckades ta sig upp på toalettens platta tak och vidare upp till ett högre brutet tak. Hon satte sig gränsle över taknocken och höll sig fast, han stod nere vid takfoten och hjälpte andra upp till den relativa säkerheten.
Efter tio minuter kom den andra flodvågen. Den första var cirka fem meter hög, den andra sju till nio meter. Den slet loss de nedersta takpannorna på taket där de befann sig.
När vattnet drog sig tillbaka gav de sig av. Till kvällen kom de till ett litet lokalt sjukhus i Takua Pa som var fullständigt överhopat av skadade och chockade människor.
Här inledde Charlotta Ölander och Richard Lium en hjälpinsats som skulle pågå i en vecka.
Richard Lium gjorde sin militärtjänst som fältjägare.
- Jag hade stor glädje av den kunskapen då. Både för att hantera själva krissituationen och av den sjukvårdsutbildning jag fått.
Efter 17 timmar ställer de frågan för första gången.
- Varför kommer dom inte?
De hade fått låna en mobiltelefon och ringt Charlottas mamma hemma i Sverige. De hade instruerat henne att ringa UD och säga att de behövde helikoptrar som kom och hämtade alla skadade svenskar och sedan skulle regeringsplanet flyga hem dem från Bangkok.
Senare den natten skämtar en dalmas:
- Det vet ni väl att regeringsplanet bara används när Bosse Ringholm ska se på fotboll i Lissabon.
På måndagen, dagen efter katastrofen, tog sig Richard och Charlotta till Pearl Hotel i Phuket Town. I staden rådde stor förvirring bland de många drabbade svenskarna. De lokala myndigheterna hade utsett City Hall till katastrofcentrum. Här fanns representanter från all världens länder, men inte från Sverige. Det svenska konsulatet låg i Pearl Village, ett lyxhotell fem mil utanför staden. För att ytterligare öka förvirringen var det många drabbade som förväxlade Pearl Hotel inne i stan med Pearl Village.
"Om en katastrof inträffat i Stockholm var detta som att den svenska uppsamlingsplatsen skulle ligga i Märsta, medan alla andra nationer samlades på Sergels torg", sade en volontär till katastrofkommissionen.
Läget förvärrades ytterligare genom att ambassadör Jonas Hafström beslutat att inte ge några pengar till dem som blivit av med alla sina ägodelar. Det skulle vara att ta över resebolagens och försäkringsbolagens ansvar.
Richard Lium hade inga större förhoppningar när han stack in sitt vattenskadade Visakort i en bankomat dagen efter katastrofen. Men det fungerade. På måndagskvällen beslöt han och Charlotta att de skulle stanna kvar för att hjälpa så många skadade de kunde.
Bakom receptionen på Pearl Hotel fanns en handskriven skylt "Sjuksköterska". Volontären som arbetat där var helt slutkörd och hade gått hem. När Charlotta började undersöka vad som fanns av förband och annat bildades genast en kö av människor med variga sår. Richard gick till apoteket på andra sidan gatan och sedan började en dygnetruntverksamhet för dem i "sjukstugan".
- Jag tömde hela mitt Visakonto de där dagarna, det var nog cirka 100.000 kronor, säger Richard när Dagens Nyheter nu träffar honom ett år senare.
Vad hade det betytt om en svensk hjälpinsats kommit tidigare?
- Många fler skadade svenskar hade kommit hem helare. Några skadade fick ett ben amputerat på grund av infektionerna, andra har blivit av med en arm. Och sedan alla chockade, förtvivlade människor som mist en eller flera familjemedlemmar. De behövde både själavård och hjälp med att söka efter sina anhöriga.
- Jag förstår att det kan finnas byråkratiska hinder för myndigheterna att agera utomlands. Men ni journalister var ju snabbt på plats här. Det kunde myndigheterna också ha varit. Det är ju också konstigt att det inte fanns en beredskap för att agera utomlands när svenskarna är det folk som reser mest i världen, sett på antal resdagar per capita.
Varför tror du att det var så många som inte agerade, som borde ha gjort det?
- Jag vet verkligen inte, det är fortfarande svårt att förstå. Den enda förklaring jag kan se är att allt är så toppstyrt. Om inte Laila Freivalds eller Göran Persson gett sitt godkännande är det ingen tjänsteman som vågar ta ett initiativ och agera på egen hand.
Hur mår du själv efter dina upplevelser?
- Själv känner jag konstigt nog ingen ångest. Jag vet inte vad det beror på. Min bästa kompis är psykiatriker. Han tror att det kan bero på att jag jobbade här som volontär dygnet runt och kanske räddade tio femton personer. Och för varje skadad som jag förband berättade jag vad vi varit med om. Jag berättade nog 100 gånger. Då bearbetade jag min egen ångest samtidigt.
- Jag har inga mardrömmar om katastrofen. Jag kommer ihåg när jag låg där på taket till vårt hotell och skulle dra upp en till person ur flodvågen. Jag fick bara upp ett huvud, det hade slitis av från kroppen. Inte ens det tänker jag på. Det är konstigt. Min hjärna har kanske blockerat det, så det kommer senare.
- Jag känner bara stor sorg för människorna som mist sina nära anhöriga. Och lite arga känslor mot svenska myndigheter.
Känns det obehagligt att återvända?
- Inte det minsta. Jag älskar thailändarna, deras mat, naturen och klimatet. Och jag tycker det är viktigt att återvända som turist för att på så sätt stödja återuppbyggnaden.
Är minnesceremonierna viktiga?
- Ja, för att hedra de döda. Men också för att det rapporteras mycket i medierna om dem och att man på så sätt håller opinionstrycket uppe för att det verkligen ska bli en katastroforganisation.
Kommer Sverige att klara nästa katastrof bättre?
- Jag vet inte. Jag hoppas det.