Skor har varit ett laddat ord i Östern långt innan den irakiske journalisten bommade sitt kast mot president Bush. ”Inte ens ett par skor!” lägger man till här i Jerusalem när man inte unnar personen i fråga ett uns av livets goda.
Under Jesu korsvandring stannade han vid skomakaren Ahashverus disk för att hämta andan. Enligt de kristna legenderna stötte denne bort honom och spottade honom i ansiktet. ”För detta”, skall Jesus då ha yttrat, ”skall du vandra på jorden till min återkomst”, vilket blev förklaringen till judarnas hem- och landlöshet.
Min skomakare har sitt säte i de krokarna. Han är dock en vänlig själ, fast skumögd och trött. Förr sågs alltid far och son sida vid sida i hantverkarnas bodar – en bild av tradition och förnyelse. Men denne är den siste i ledet, ingen son har vågat sin lycka på den vikande marknaden. Jag går dit bara i nödfall, för han är väl snar att ta till hammare och spik. Lim, syl och tråd anlitar han ogärna.
Riktiga skor är på väg ut. Gymnastikskor breder ut sig. Följande mundering väcker numera inget uppseende: kavaj, byxor med pressveck och vita Nikes.
Min son, 20 år, har parerat alla försök att få på honom ett par riktiga skor, alltså läderskor där klack och sula är två olika saker. Denna attityd speglar tillverkarnas triumf – att bära klassiska skor anses i vissa åldersgrupper som ett bisarrt, avvikande beteende. Kravallerna mot Nikefabriken i Seattle häromåret gav talande exempel på detta modeslaveri: sociologer som förstorade upp tevebilderna räknade många Nikeskor på de arga Nikehatarna!
En annan stor bonus, ur producentens synvinkel, är att joggingskor inte går att laga (utom på Kuba, där allt går att laga). Därav skomakaryrkets tillbakagång, utom på orter som Istanbul eller Buenos Aires, där gymnastikskor på arbetsplatsen vore uteslutet. En sann skomakare vet alltid råd. Ovanlädret på ett par kära skor gick inte längre att sy i, och Jerusalems skomakare ruskade på huvudet. Jag tog med dem till en betrodd yrkesman i Alanya i Turkiet. Han skarvade till ett stycke läder så att han kom åt att nåtla och skorna var som nya. Rena plastikkirurgin.
Få saker sätter våra olikheter i så skarp relief som valet av skor. Man passerar tusen skyltfönster och känner endast främlingskap inför de uppradade skorna. Så ser man skon som inte låter sig avvisas. Med en bra skomakare bakom sig kan man sluta köpa läderskor tio femton år innan man går ur tiden. Det problemet har man inte med joggingdojorna, de går alltid sönder i god tid.