Det mesta av skörden är just bärgad i Nordkorea. Den är bättre än på länge, men på den fria marknaden finns inte längre något ris att köpa.
Två beslut den senaste tiden kan i ett slag åter förändra tillgången på mat i landet, varnar internationella bedömare. Dels hotet att minska den utländska hjälpen, dels förbudet mot försäljning på den privata marknaden och återuppväckandet av det statliga distributionssystemet.
Kim Hui Suk är en bondkvinna, en av denna nations alla jordbrukare som använder muskelkraft för att bärga vad som i år ser ut att bli en rekordskörd.
Hon arbetar tillsammans med tre andra kvinnor vid vägkanten några mil väster om huvudstaden Pyongyang. De skyfflar soltorkat ris i säckar samtidigt som en buss intill, genom högtalare på taket, sänder ut öronbedövande slagord om jordbruket.
Vi träffas i ett kort, oplanerat möte, som tillåts av de båda följeslagare från kulturkommittén som följer mig i vått och torrt. Bondkvinnan bekräftar att skörden i år är bättre än i fjol, men hon säger att eftersom hon arbetar på fältet har hon inga siffror på hur mycket bättre den är.
2005 har utropats som jordbrukets år i Nordkorea. I juni mobiliserades stora delar av befolkningen för att plantera ris. De senaste veckorna har uppemot ett par miljoner invånare i städerna fabriksarbetare, militärer, kontorsarbetare kommenderats ut på landet för att hjälpa till med skörden.
Längs vägen ut från Pyongyang syns bussar med stadsinvånare på väg ut till fälten. Andra åker på lastbilsflak eller går till fots. Militärer bär skörden på ryggen. Landet har beslutat försöka göra sig fri från mathjälpen från omvärlden.
Det är en mödosam väg som kräver järndisciplin. En högst osäker väg, säger internationella hjälparbetare, eftersom landet bara till 15 procent upptas av odlingsbar mark och inte lämpar sig väl för jordbruk. Ett enda år med ogynnsamt klimat kan på nytt leda till svältande människor. Dessutom saknas ofta maskinell utrustning.
Bondkvinnan på asfaltsplanen ser förvånad ut när hon hör frågan, tolkad till koreanska av en av följeslagarna.
Drömmar om framtiden?
Hon skrattar.
Min önskan är att tjäna landet och Kim Jong Il.
Vilka är dina egna drömmar?
Att bli en arbetarnas hjälte, säger hon.
Sedan återgår hon med full koncentration på sin arbetsuppgift.
På en gårdsplan tillhörande det kooperativa jordbruket Chongsan Ri arbetar flera kvinnor med att tröska ris maskinellt. De jobbar i treskift under skördetiden, och gården är då lovad säker leverans av elektricitet så att de kan arbeta utan avbrott, säger gruppledaren An Su Nam.
Han jämför årets skörd med fjolårets, nio ton per hektar, mot 8,5 ton, och förklarar att förbättringen beror på att den store generalen Kim Jong Il bestämt att jordbruket ska prioriteras.
De är tusen bönder på farmen, som arbetar i tolv grupper, och Choe Yong Ho, vice ordföranden för kollektivet, berättar hur det går till att be om extra arbetskraft från Pyongyang.
När vi behöver hjälp under högsäsong ansöker vi hos den lokala kommittén, som kontrollerar om ansökan är rimlig. Sedan skickar de papperen vidare. I snitt har vi haft hjälp av 700 människor från staden varje dag.
Choe Yong Hos yrkesbana visar hur det är möjligt att göra karriär inom det statliga jordbruket i Nordkorea. Han började som traktorförare. Sedan var han ledare för kollektivets ungdomssektion i 14 år. Därefter blev han gruppledare och nu har han varit vice ordförande för hela kooperativet i tio år. Om några år, när han fyller 60 år, kommer han att gå i pension.
En annan dag, några mil söder om Pyongyang, stannar vi bilen vid sidan av motorvägen och går ut på ett fält, där vi träffar Kim Hyok, en ung man från huvudstaden. Han har hjälpt ett jordbruk med skörden i två veckor.
Jag är inte van vid sådant här arbete, men den som äter ris ska också hjälpa till med skörden, säger han och får det att låta som något någon högre upp i samhället formulerat.
För tillfället ser tillgången på mat något bättre ut än under de senaste åren. Antalet akut undernärda barn har minskat. Beräkningar tyder på en skörd uppemot tio procent bättre än förra året. I Pyongyang ser invånarna mer välnärda ut än tidigare, konstaterar internationella hjälparbetare.
Jan Sil Pil, informationsdirektör i jordbruksministeriet, säger att eftersom landet saknar olja så måste skörden ske med oxkärror och människokraft.
Vi hade behövt större åkrar för att kunna bruka åkrarna med maskiner. Vi hade också behövt traktorer, risplanterare, skördetröskor, men för att kunna skaffa dem och sedan använda dem hade krävts råvaror, bränsle och hårdvaluta och det har vi inte, säger han.
Han talar dessutom om potatisrevolutionen. Om hur potatisskördar gett bättre avkastning än i Europa. Om hur potatisen kan bli den gröda som lättare kan komma att föda den koreanska befolkningen. Skörden ger 40 ton per hektar mot mindre än tio ton per hektar för ris.
Mannen vid jordbruksministeriet säger att staten gått in och på nytt ska köpa upp ris av bönderna för 40 won per kilo (två kronor eller 10 öre kilot, beroende på officiell eller halvofficiell växelkurs). Sedan ska staten via sitt distributionssystem sälja ransoner av riset för samma summa till invånarna, och överskottet ska inte längre kunna säljas på den fria marknaden. Normalransonen är satt till 600 gram per invånare och dag.
FN:s matprogram har fått besked av Nordkorea att ändra stödet från direkt mathjälp till utvecklingshjälp. Andra hjälporganisationer i Pyongyang har fått order om att lämna landet.
Det är dags att vi som nation klarar oss själva efter tio års mathjälp, lyder den officiella nordkoreanska förklaringen.
Anledningen är rimlig, men beslutet är ändå främst säkerhetspolitiskt. Nordkorea är ängsligt för effekten som internationella organisationer har i landet. Enskilda organisationer har till och med beskyllts för att ha spioner i landet, uppger en källa i Pyongyang.
Direkt mathjälp från Sydkorea, med mindre motkrav, är enligt uppgift ytterligare en orsak till förändringen.
Det är deras land och de har tydligt sagt vad de vill, men vi tror att vi fortfarande behövs här och hoppas kunna stanna. Även om tillgången på mat ökar så når de inte ut till de mest utsatta, barn under två år och unga mammor, säger Gerald Bourke, vid FN:s matprogram WFP i Nordkorea.
Organisationen står för 90 procent av mathjälpen i landet. Den har regelbundet stött 6,5 miljoner nordkoreaner med mat, sedan landet drabbades av hungersnöd för tio år sedan och över två miljoner människor dog. Nordkoreas matdistributionssystem kollapsade då och i vakuumet som uppstod började folk handla med varandra. Till nyligen såldes ris på bland annat den privata Tong Il-marknaden i Pyongyang för 400500 won per kilo.
Nu varnar internationella hjälporganisationer för att Nordkorea är långt ifrån självförsörjande på mat och att en dålig skörd nästa år skulle kunna få katastrofala följder. Liksom att ett pånyttfött nationellt distributionssystem med planekonomiskt prissatt ris rycker undan incitamentet att öka skördarna.