Det har gått många år sedan den heta våren av studentrevolt och strejker 1968. Men Daniel Cohn-Bendit är sig rätt lik trots att han nyss fyllt 60 år och det röda håret, som tillsammans med åsikterna gav honom öknamnet "Röde Dany", börjar gråna.
Han är en av ledarna för den gröna gruppen i EU-parlamentet, där han suttit sedan 1994, två gånger invald på tyska listor och en gång på en fransk.
Och nu är han ute i kampanj för att få de franska väljarna att säga ja till förslaget om ett konstitutionellt fördrag, en grundlag, för Europeiska unionen.
Det blir ingen lätt uppgift. Under 2004 pekade alla opinionsmätningar på en promenadseger för jasidan. Men sedan kampanjen kommit i gång har nejsidan ryckt i kapp. De senaste veckorna har 14 opinionsmätningar i rad pekat mot en nejseger.
Ändå säger de största partierna ja, både regerande konservativa UMP och socialistpartiet. Nejvinden blåser ändå både från höger och vänster, men kanske mest från vänster. Många på vänsterkanten fruktar en nyliberal frammarsch som hotar jobb och välfärdssystem i Frankrike genom avreglering, globalisering och företagsutflyttning.
Och vad har det med grundlagsförslaget att göra? Problemet är, tror Daniel Cohn-Bendit, att Europas regeringar oavsett partifärg de senaste åren skyllt på "Bryssel" när de tagit impopulära ekonomiska beslut.
- Det gjorde Bryssel till symbol för en viss typ av politik, så att många människor i Frankrike verkar tro att de gör revolution genom att säga nej, "vi säger nej till liberalismen, vi vinner en viktig seger över liberalismen". Det finns en djup känsla, en önskan att ge nyliberalismen en smäll på käften, säger han.
Men den som röstar nej till konstitutionen för att ge nyliberalismen en snyting skjuter sig själv i foten, anser Cohn-Bendit, eftersom en stor del av de nya inslagen i förslaget "handlar om att komma förbi den renodlat marknadsinriktade definitionen av Europa".
- Så om man säger nej till stadgan om grundläggande rättigheter som jämställer ekonomiska, sociala och individuella rättigheter, och om man säger nej till definitionen av Europa som en "social" ekonomi och inte bara en marknadsekonomi - då har man kvar de gamla fördragen som de är i dag.
- Den historiska paradoxen är att om vi säger nej till konstitutionen för att säga nej till det Europa vi inte gillar, då har vi kvar det Europa vi inte gillar!
Daniel Cohn-Bendit har redan talat på flera kampanjmöten i Frankrike. Atmosfären är "mycket tuff, mycket känslomässig, mycket antagonistisk", konstaterar han. På ett möte, i Montpellier, kastade motståndare ägg på honom. En del argument tangerar det bisarra, som påståendet att aborträtten skulle hotas av att rättighetsstadgan slår fast att "Var och en har rätt till liv". Något som visserligen också står i FN:s stadga om mänskliga rättigheter och i Europakonventionen om mänskliga rättigheter...
- Man projicerar allt man hatar på den här texten, på detta Europa. Och det finns väldigt mycket att hata här i världen! Ojämlikhet, sociala orättvisor, potentialen för hat är stor, och om man kan finna ett objekt för sitt hat är det befriande.
Fransmännen har ett "Asterixkomplex", säger Cohn-Bendit, och menar ungefär att de ser sig som de sista tappra motståndarna mot de nyliberala legionernas frammarsch över Europa. Därav flertalet franska fackföreningars ställningstagande mot grundlagsförslaget som han tycker är förbryllande:
- Kanske jag är tokig, men varför är de europeiska fackföreningarna för konstitutionen? De tyska facken, till och med de som är mest kritiska mot Schröders politik, är för, liksom de italienska och de spanska facken.
- Kanske de inte kan läsa? Är det bara fransmännen som kan läsa? frågar han ironiskt.
Ett annat problem för jasidan, som Daniel Cohn-Bendit säger att han "förstod för sent", är den betydande rädslan för att Frankrikes stämma och inflytande försvagas i en europeisk union som utvidgas, nyligen med länder från Östeuropa och så småningom kanske med Turkiet.
Även i vänstern till vänster om socialistpartiet finns anhängare till konstitutionen, påpekar Cohn-Bendit. En symbolperson för globaliseringsmotståndet som José Bove, bonden som blev känd för sin kamp mot McDonalds, är mot. En annan "symbolperson" som filosofen och författaren Tony Negri är för. Men den europeiska vänstern har alltid haft ett ansträngt förhållande till det europeiska enhetsprojektet, från början sett som ett marknads- och kalla kriget-projekt.
Daniel Cohn-Bendit, född i Frankrike under andra världskriget som son till landsflyktiga tyska judar, har dock aldrig delat den inställningen.
- Det har att göra med min personliga historia. Mina föräldrar tvingades lämna Tyskland 1933 och vi genomlevde krigets drama. Och för mig är detta enade Europa ett underverk! Detta Europa där vi förut frambringat två totalitära ideologier, där vi frambringat kolonialismen och två världskrig.
Det är parlamentsvecka i Strasbourg och Daniel Cohn-Bendit tar paus från ett möte om Turkiet och armenierna för att tala med DN. Men det är svårt att hitta ett ledigt rum för intervjun. Överallt pågår möten, överallt surrar det av diskussioner på olika språk, och till sist hamnar vi i kafeterian.
Den forne revolutionären Cohn-Bendit talar under intervjun flera gånger om kompromissernas betydelse, de små dagliga kompromisserna i detta parlament där folkvalda från 25 länder oglamouröst knegar med beslut om allt från djurfoder till jämställdhet.
Men att Europaprojektet i dag har svårt att vinna väljarnas hjärtan kan ingen förneka. Gång på gång har EU-ländernas ledare dystert konstaterat detta. Därför kallades ett särskilt framtidskonvent in för att skriva det konstitutionella fördraget - för att bryta med den tradition av diplomatiska förhandlingar bakom slutna dörrar som lett fram till tidigare EU-fördrag och som efter Nicefördraget fick till och med de EU-vänliga irländarna att sparka bakut och rösta nej. I ett år satt ett hundratal parlamentariker och regeringsföreträdare och diskuterade under total öppenhet hur den nya grundlagen skulle utformas och vilka kompromisser som skulle göras.
Men det hjälpte inte heller. Det beror på en kris för politiken i
Europa som inte bara gäller EU-frågor, säger Cohn-Bendit:
- Vi har en mycket djup kris mellan allt fler människor och de styrande. Det finns ett avståndstagande från eliten, den politiska eliten, kultur-eliten och även medieeliten, inklusive mig själv. Vi kan inte knyta an till en massa människor därför att de inte längre har förtroende för oss.
Från den synpunkten kan det, medger han, vara ett problem att personer med så skilda åsikter som han själv och den konservative presidenten Jacques Chirac så att säga står på samma barrikad och pläderar för samma förslag, "det är väldigt svårt".
- Man kan inte säga att det bara är ett högerprojekt, man kan inte säga att det bara är ett vänsterprojekt, men det här är Europa.
- Alternativet till detta system av kompromisser, små kompromisser, är ett inbördeskrig. Den ena sidan vinner över den andra och sedan växer ett vackert Europa fram efter hårda strider. Jag tror inte längre på det där. Jag tror att det är mycket farligt, säger han.
Nu har han drygt en månad på sig att övertyga de franska väljare som ser honom som en person värd att lyssna på. Han låter inte optimistisk men laddad när han berättar med vilka argument han försöker vinna deras stöd:
- Jag förklarar möjligheterna i konstitutionen för dem, möjligheterna att använda instrumenten i konstutionen för att gå längre mot ett mer socialt och ekologiskt Europa, att vi har instrument här som vi inte får om vi säger nej.
- Och jag säger att om vi vill ha ett Europa som kan ta ansvar i världen, också gentemot amerikanerna och deras unilaterala sätt att handskas med världen, då måste vi stärka Europa politiskt och det gör konstitutionen.
På väg till hissen efter intervjun säger han att han förstått att många i Sverige, dit han kommer för ett seminarium på måndag, kommer att bli glada om grundlagsförslaget inte antas, "och sedan kommer de att gråta för att Amerika är så starkt". Men, tillägger han:
- Man kan inte våldföra sig på historien. Om inte folket vill det så vill det inte.