Det var under ett topphemligt militärt uppdrag då besättningen på ”Atlantis” skulle placera ut en spionsatellit i rymden som skytteln skadades svårt under uppskjutningen. ”Atlantis” hade lyft från jorden den 2 december 1988 och var då den andra rymdskyttel som skjutits upp sedan katastrofen med ”Challenger” den 28 januari 1986 då hela besättningen omkom.
Efter 85 sekunder lossnade en del av isoleringen från en tank med bränsle och träffade skrovet. Fler än 700 av de värmeskyddande plattorna var skadade men de fem astronauterna ombord informerades inte om detta. En platta hade lossnat helt och den metall som satt under den hade delvis smält. Hade plattan suttit på en mera utsatt plats på skrovet hade katastrofen varit ett faktum, skriver Space Flight Now.
Först nästa dag gav Nasa astronauterna order om att ta bilder av skadan.
- Jag glömmer aldrig när vi hängde ut robotarmen under den högra vingen och sedan rörde den mot det område som hade skadats, berättar Robert Gibson. När vi tittade på skadan sa jag till mig själv, ”vi kommer att dö”. Det var så mycket som var skadat.
När astronauterna rapporterade skadan till markkontrollen fick de veta att den inte var något att oroa sig för. Men markkontrollen grundade sitt beslut på bristfällig information. Den topphemliga flygningen gjorde att all kommunikation hade begränsats och att inga tevebilder fick skickas ned. När astronauterna till slut fick okej att sända bilder måste de först krypteras och blev på så vis av låg kvalitet.
När de sedan fick höra markkontrollens beslut kunde de fem nästan inte tro sina öron. ”Vi har tittat på bilderna och det är inget problem. Skadorna är inte så svåra.”
Ombord på skytteln var situationen en annan. Där kunde astronauterna se skadorna på kristallklara bilder.
I sin bok ”Riding Rockets” beskriver Mike Mullane, som styrde robotarmen, hur hans tankar gått till besättningen på ”Challenger” redan under uppskjutningen: ”Snälla Gud, låt oss få en säker färd”, bad han medan nedräkningen pågick. Men säker skulle den alltså inte bli.
”När jag förde armen allt lägre kunde vi se att minst en platta var helt borta från skrovet. De vita strecken [som indikerade skador] blev allt fler och fortsatte bakåt bortom kamerans synfält. Det verkade som om flera hundra plattor hade skadats”, skriver Mullane på sidan 281 i sin bok.
Men markkontrollen trodde alltså inte på astronauterna trots att dessa hade tillgång till bra bilder. Istället tog man sina egna beslut och valde att bortse från astronauternas ord. Å andra sidan hade man ändå inte kunnat göra något åt saken. Någon möjlighet att reparera fanns inte, ingen rymdstation fanns att fly till och om en räddningsskyttel skulle ha skickats upp så hade syret ombord på "Atlantis" tagit slut innan den hade hunnit fram.
"Det enda som markkontrollen skulle ha kunnat göra genom att komma med nya rekommendationer hade blivit att ge oss något att läsa medan vi dog", skrev Mike Mullane senare i sin bok.
När ”Atlantis” åter gick in i jordatmosfären den 6 december kunde besättningen inte göra annat än att hoppas. Hoppas att friktionen från atmosfären inte skulle bränna sönder skrovet.
- Jag visste precis vad som skulle kunna hända. Om elden skulle ta sig igenom så skulle vi mista bärkraft på den vingen vilket var precis vad som hände ”Columbia”, säger Robert Gibson. När vi märkte det så skulle jag ha ungefär 60 sekunder på mig att berätta för markkontrollen vad jag tyckte om deras slutsats.
Men allt gick bra och ”Atlantis” landade säkert på Edwards-flygbasen. När besättningen åter stod på marken hade redan teknikerna börjat samlas runt det skadade skrovet.
"Skadorna var mycket värre än någon av oss hade kunnat ana. När allt var klart hade teknikerna räknat till 700 skadade plattor som sträckte sig över halva 'Atlantis' längd. Vi hade tagit emot 700 kulor men överlevt och kunnat berätta om det", skriver Mullane i sin bok.
Det kunde lika gärna ha slutat i en total katastrof. Hade ”Atlantis” förolyckats så skulle det med stor säkerhet också ha betytt slutet för hela skyttelprogrammet. Två olyckor inom mindre än tre år hade Nasa knappast kunnat hämta sig ifrån.