När två ryska långdistansplan av typen Tu-160 "Blackjack" landade i Venezuela på onsdagen var det ett tecken på att den geopolitiska kartan håller på att ritas om i Latinamerika.
De ryska planen, som har kapacitet att bära kärnvapen, togs emot med öppna armar av Venezuelas socialistiske president Hugo Chávez.
- Yes, yes, yes! Nu svider det för jänkarna, sade Hugo Chávez, som uppenbarligen inte har något emot att Ryssland börjat intressera sig mer för Latinamerika efter Georgienkrisen.
Fram till helt nyligen sålde Ryssland gärna stora mängder krigsmateriel till Chávez, men man distanserade sig från dennes anti-amerikanska tongångar. Det har nu ändrats till följd av den diplomatiska konflikten mellan Ryssland å ena sidan och USA och EU å den andra.
Utöver de ryska långdistansplanen väntas även kärnvapenbestyckade ryska krigsfartyg anlända till Venezuela i november. Enligt de båda ländernas flottor är avsikten att genomföra gemensamma övningar i Karibien.
Att ryska flottan och flygvapnet övar i Karibien, en region som i geopolitiska sammanhang har kallats "USA:s bakgård", går självklart inte den amerikanska regeringen förbi. Natoplan "eskorterade" de båda ryska bombplanen på deras väg till Venezuela, vilket var ett inte allt för sublimt sätt att påpeka att de i en konfliktsituation hade blivit nedskjutna.
Styrkeförhållandena i vattnen utanför Venezuela är desamma och det vet Ryssland om. Men Medvedevs och Putins avsikt är inte i första hand att förbereda för ett reellt krig - utan att höja insatserna i det geopolitiska spel som pågår i Rysslands närområde.
Budskapet är följande: om ni erbjuder militärt stöd till våra grannländer och bygger missilsköldar, så kan vi göra detsamma på er bakgård.
Ett liknande budskap skickades av dåvarande Sovjetunionen 1962 som försökte placera missiler på Kuba. Det gav upphov till den så kallade "Kubakrisen". Världen har aldrig, varken före eller efter denna händelse, varit så nära ett fullskaligt kärnvapenkrig.
De mest alarmistiska bedömarna varnar nu för att den ökade ryska närvaron i Latinamerika kan provocera fram en ny kris. Men tills vidare har USA valt att ligga lågt.
Det kan vara svårt att se vilket Venezuela intresse har av att delta i detta spel. Mycket talar dock för att det rör sig om inrikespolitik.
Allt sedan en misslyckad statskupp 2002 har Chávez anklagat USA för att vilja avsätta honom med våld. Han har mångdubblat försvarsutgifterna, blivit allt mer uttalat socialistisk i sin retorik och gett det kommunistiska Kuba omfattande subventioner på olja.
På senare tid har Chávez dock börjat få problem på hemmaplan. Inflationen har stigit till uppemot 30 procent, vilket gör att mycket av det ökade stödet till de fattiga som tidigare gjort Chávez populär nu äts upp av stigande priser.
I december förra året förlorade han en folkomröstning om en ny "socialistisk" grundlag och i november i år är det dags för lokalval, som om de går Chávez emot kan ge oppositionen en bas ute i regionerna.
Samma inrikespolitiska logik kan delvis förklara varför Bolivias president Evo Morales utvisade USA:s ambassadör på onsdagen. Ambassadören har visserligen haft kontakt med högeroppositionen, som den senaste tiden genomfört våldsamma protester, men några konkreta bevis för uppvigling finns inte.