Ryskt dubbelstyre inget för Putin

Kriget i Georgien punkterade alla illusioner om att den nye ryske presidenten Dmitrij Medvedev skulle vara mer liberal än Vladimir Putin. Inte så få spekulerade om att maktväxlingen från en hårdför KGB-man till en advokat med mjukare framtoning skulle medföra en ny politisk kurs.

Det fanns möjliga historiska förebilder: När Stalin efterträddes av Chrusjtjov, Brezjnev-styret av Gorbatjov och Jeltsin av Putin följde radikala förändringar i politiken.

När Medvedev installerades i Kreml den 7 maj fanns därför vissa vaga förhoppningar om ett inrikes- och utrikespolitiskt töväder. Det fanns också, på sina håll, hopp om att Putins inspärrade dödsfiende Michail Chodorkovskij, den före detta affärsmannen, skulle släppas fri.

Men så blev det inte denna gång, och förklaringen är enkel: Medvedevs trontillträde var inget reellt maktskifte. Det är fortfarande Putin som bestämmer i Ryssland. Även om han som premiärminister formellt är andreman i den statliga maktpyramiden (efter presidenten), är det han som har båda händerna på tandemcykelns styre.

Det är Putin som har skapat det nu existerande politiska systemet i Ryssland. Det brukar kallas för reglerad demokrati och går ut på att så mycket som möjligt kontrolleras uppifrån och ner i en strikt maktvertikal.

Putins maktposition bygger på en komplicerad väv av olika politiska, ekonomiska och säkerhetsmässiga klanintressen som han har lyckats balansera. Denna maktvertikal sägs syfta till att bygga ett modernt Ryssland och förutsätter att där inte finns plats för självständiga finansoligarker, politiska partier, regionala bossar eller massmedier.

Det nya som har tillkommit detta år, med till synes två män i toppen, har gett utrymme för tankar på en uppmjukning av systemet; en del bedömare talade om en ny etapp efter Putins åtta år av konsolidering. Efter den 8 augusti är detta redan historia. Moskva bestämde sig snabbt och bestämt för att prioritera landets geopolitiska dominans i Kaukasus och hamnade därmed i en position som för landet längre ifrån målet att bli en full medlem i det "civiliserade världssamfundet", som det definieras i USA och Västeuropa.

Detta val var närmast självklart för den ryska ledningen: ingen politiker med självbevarelsedrift hade kunnat ge upp de i praktiken redan erövrade utbrytarrepublikerna Sydossetien och Abchazien. Det hade stämplats som oförlåtlig svaghet och oförmåga att stå upp för Rysslands nationella intressen.

När Medvedev tillträdde som president hade han ingen egen maktbas. Putin hade flyttat bort från presidentens kansli i Kreml, ett par kilometer bort till premiärministerns kontor i Vita huset, och tagit de mest inflytelserika männen med sig.

En rysk dumaledamot som DN träffade i våras uttryckte anonymt sina tvivel på att Medvedev skulle kunna etablera en riktig maktposition och bli otvetydig herre på täppan, om han inte skaffade sig ett eget lag runt omkring sig.

En tänkare, Dmitrij Badovskij, chef för den privata tankesmedjan Institutet för sociala system, förutspådde inför valet av Medvedev i mars 2008 att det först efter cirka ett halvt år, alltså i oktober, kommer att synas hur maktfördelningen mellan de två herrarna ser ut. Badovskij har blivit sannspådd i förtid.

Badovskij tippade att en del makt skulle överföras från presidenten till premiärministern inför installationen av Medvedev i början av maj. Så skedde också, även om de centrala författningsenliga befogenheterna (posten som överbefälhavare och högsta ansvar för utrikespolitiken) inte fråntogs presidenten. Att det skulle bli någon form av maktdelning stod klart från början, men inte exakt hur den skulle se ut. Med ganska små ingrepp kunde presidentposten i princip ha innehållit alltifrån envälde till rent ceremoniella funktioner.

Hur har det då gått, ett halvt år senare? Masja Lipman, politisk analytiker vid Carnegiecentret i Moskva, menar att svaret finns i det faktum att formella befogenheter och institutionerna inte är avgörande i Ryssland. Viktiga beslut tas på informella vägar, framhåller hon.

De båda bildar ett tandempar, men Putin spelar huvudrollen. Det rådde aldrig något tvivel om att Putin skulle bli den främste i detta tandem. Medvedev har ju honom att tacka för sin ställning. Så Putin är med sin kombinerade höga ställning och informella auktoritet fortfarande den yttersta beslutsfattaren i viktiga frågor, säger hon till DN.

Vårens förväntningar om en ändrad maktbalans dämpades snabbt. Redan före krigsutbrottet i Kaukasus den 8 augusti fanns tydliga tecken på att Putin behållit kontrollen. Och under Georgienkonfliktens första dagar blev det ännu tydligare: Det var Putin som var först att anlända till Nordossetien för att möta flyktingarna från Tschinvali, och det var därifrån som han gav det ryska folket en signal om att allt vad Ryssland gjorde var moraliskt och legalt riktigt.

Under Medvedevs första överläggning med sin franska kollega Nicolas Sarkozy den 12 augusti anslöt sig Putin till dem. Ingen vet om det var för att Putin tyckte att Medvedev behövde stöd eller om han ville markera vem som företräder nationen.

Först när den militära fasen i konflikten var över hamnade Medvedev åter i förgrunden och framträdde flitigt i rysk tv. Masja Lipman noterar att Medvedev plötsligt övertog Putins brutala sätt att uttrycka sig. Även det, menar hon, indikerar att Putin låg bakom det radikala beslutet att för första gången sätta in rysk militär utanför landets gränser.

Det betyder inte att det skulle finnas någon ideologisk klyfta. Båda vill ha ett stridbart Ryssland som inte böjer sig för hot och varningar, som har en känsla av att stå för rättfärdighet, ett självsäkert Ryssland som har insett att väst inte har några allvarlig maktmedel att ta till för att stoppa Moskvas intervention i Georgien.

Allt tyder i stället på det motsatta, att de har samma syn på strategiska frågor. Det har aldrig funnits några belägg för att Medvedev hade för avsikt att motsätta sig någonting i Putins politik. Varför skulle han det? Han var en högt uppsatt medlem av samma administration och deltog i utformandet av denna politik.

Det talas ofta om en intern maktkamp mellan olika rivaliserande läger i den ryska eliten. En del bedömare menar att det finns en klyfta mellan två falanger, de "nationalistiska kleptokraterna" och de "globalistiska kleptokraterna". Andra, som till exempel den vassa ryska publicisten Julia Latynina, tvivlar. Hon framhåller att trots de ryska "patrioternas" västfientliga retorik och försök att skapa allianser med Venezuela, Iran, Nordkorea och Kuba, så kör de Mercedesbilar, sänder sina barn till skolor i London, köper villor i Nice, placerar sin valuta i banker i Schweiz, köper fins­ka toaletter, västliga designkläder och tyska kylskåp. Däremot finner de inte mycket köpvärt i Syrien eller Nordkorea.

Det är känt att det bland dessa patrioter fanns de som ville "gå hela vägen", inta Tbilisi och störta den georgiske presidenten Micheil Saakasjvili. Men pragmatikerna fick överhanden i Moskva.

De båda falangerna är dock ense om att Ryssland har blivit en stormakt som västvärlden måste räkna med. Globalisterna vill inte helt bryta med väst eftersom de då skulle riskera sina utländska tillgångar (och bekvämligheter). Nationalisterna anser däremot att Ryssland kan vända sig inåt, eller österut och inte behöver väst.

Hur djup denna grundläggande spricka är kan ingen uttala sig om med säkerhet. Det beror enligt Masja Lipman på att maktkampen pågår bakom kulisserna, dold för allmänheten.

Rysk politik är inte offentlig, utan drivs i första hand av rivalitet om egendom mellan olika finansgrupperingar. Man kan inte hävda att det skulle finnas en mer liberal eller västvänlig grupp. Det handlar om att vissa industribranscher är mer intresserade av globala marknader, inte en kamp om olika visioner för Ryssland. Alla dessa grupper ser än i dag president Putin som den yttersta skiljedomaren.

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut