En rysk militärhelikopter av typ Mi-8 dundrar lågt över oss när vi kör längs huvudvägen Tbilisi-Poti. Någon georgisk militär syns inte till, eftersom den USA-tränade armén praktiskt taget är utraderad efter det förkrossande nederlaget i Tschinvali. Däremot känns närvaron av rysk militär. På marken, i luften och till havs. Den är inte numerärt stor, men fullt tillräcklig för att behärska den lilla kaukasiska staten som nu dessutom berövats två av sina regioner.
När DN:s utsända kör igenom staden Senaki stöter vi på en rysk patrull som har förlagts i en nedlagd fabrik intill vägen. Det är inte en vägspärr, men fyra ryska BTR, pansarterrängbilar står demonstrativt parkerade framför byggnaden. Vi bromsar in och öppnar dörren för att tala med en av soldaterna, vars uniform pryds av de kyrilliska tecknen "MC" - det står för fredsskapande styrkor, alltså den trupp som från början bildades för att bevaka stillestånds-avtalen i Abchazien och Sydossetien efter krigen 1992-1993. Nu är dessa ryska fredsskapare stationerade långt inne i Georgien - i uppenbar strid mot eldupphöravtalet, tiotals mil från konfliktzonerna.
Men vi får inte tala med soldaten. Han viftar med sin kalasjnikov och ryter: "Stick härifrån, det är farligt här!" Jag påminner mig att två journalister från nyhetsbyrån AP några dagar tidigare arresterades av den ryska militären just i Senaki, misshandlades, och två dagar senare fördes till en georgisk polisstation innan de släpptes.
Vi finner för gott att köra vidare mot Poti. Vid infarten till hamnstaden, vid bron över floden Rioni, har ett ryskt förband slagit upp sina tält. Det är den ena av två ryska posteringar i staden, den andra är stationerad vid Svarta havets strand, strax norr om hamnen.
Varför anser sig Ryssland behöva kontrollera staden? Potis borgmästare Vano Saginadze, som tar emot på sitt stora men modesta kontor, anger flera skäl.
- Det främsta är att Poti är den största hamnen på denna sida av Svarta havet och att den är så viktig för den euroasiatiska korridoren. Alltså av strategisk betydelse: genom den levereras inte bara Centralasiens och Kaspiska havets olja och gas till västvärlden, utan det är också livlinan för Armenien och Azerbajdzjan, i stort sett all deras import och export passerar här. Ett annat skäl är att de vill försämra vår ekonomi och destabilisera vårt land. Poti är på väg att bli en fri industriell zon, men alla investerare som var på gång tvekar efter det som hänt, säger Vano Saginadze.
Ett ytterligare skäl är att Ryssland till varje pris vill stoppa Georgiens möjligheter att bli medlem i Nato. Här har Poti blivit en ny frontlinje mellan Ryssland och USA. I onsdags var en grupp amerikanska örlogsfartyg på väg till Poti med en stor last humanitär hjälp. Men Moskva markerade sin irritation, och eftersom ryssarna kontrollerar Poti valde amerikanerna att lossa hjälpsändningen i den mindre, sydliga hamnen Batumi.
Efter att ryssarna intagit Poti försvann nästan all ingående frakt, med stora ekonomiska förluster som följd. Men nu har de flesta ryska trupperna dragit sig bort, utom de två posteringarna, och trafiken börjar komma i gång igen.
- Jag tror inte att ryssarna blir kvar så länge till. De har blivit så internationellt isolerade nu, och jag tror att de försvinner snart, säger borgmästaren.
En så optimistisk tolkning gör inte Reza Narmania, direktör för regionens största kött- och charkföretag Nikora i utkanten av Poti. Hans problem är att hans fabrik är belägen några hundra meter från det ryska förbandet vid Rioni. För ett par dagar sedan fick han ovälkommet - om än inte helt oväntat - besök. Två ryska pansarbilar körde upp, och ett par soldater och officerare klev in i fabrikens lager och plockade åt sig kycklingar, korv och andra charkuterier.
- Soldaterna var beväpnade och fulla, så ingen vågade göra något. De tog inte så mycket denna gång, men man kan vänta sig fler besök. Jag är inte rädd, men vem vet? Ännu är det ingen panik bland våra 220 anställda, men om det blir en vana får vi nog stänga, säger Reza Narmania.
Han anstränger sig för att uttrycka sig diplomatiskt, men man kan inte ta miste på hans upprördhet över att de ryska militärerna tar sig sådana friheter med en försvarslös civilbefolkning.
- De kallar sig för "fredsbevarare", just snygga sådana! Har de en gång gått över gränsen och börjat att stjäla så fortsätter de, med andra varor, med vodka
I den norra delen av hamnen, den militära, släpps vi in av en georgisk marinofficer. Av säkerhetsskäl vill han inte uppge namn och grad - "kalla mig Dato". Ryssarna finns inte långt bort och de kommer då och då och kontrollerar att inget misstänkt pågår.
Han visar runt i förödelsen. Den 9 augusti kom de ryska attackplanen och bombade hamnen, även den civila. Åtta personer dödades. Följande dag intog ryska styrkor hamnområdet och sänkte samtliga georgiska militärfartyg genom att spränga hål i deras skrov. Ett franskbyggt missilfartyg ligger halvt nersjunket i hamnbassängen, bara en kanon sticker upp. Flera andra båtvrak, främst kustbevakningsfartyg, ligger längs kajerna.
- De stal allt, kläder, datorer, dokument, och sedan slog de sönder det som fanns kvar, säger Dato.
Han visar en filmsnutt av det ryska bombanfallet, som han förevigade i sin mobilkamera. Att Georgien kommer att få hjälp med att återställa sin militära förmåga är Dato övertygad om. Västalliansen Nato kommer att hjälpa till.
- Jag vet inte om det kommer att gå fortare att få medlemskap i Nato efter det som hänt, men det är inte det viktigaste. Hade vi bara haft luftvärn, främst Stingermissiler, så hade ryssarna inte kunnat bomba oss så som de gjorde.
Flera bomber träffade också den civila containerterminalen en bit därifrån med dödsoffer som följd. Hamnarbetarna Badri Nodia och Vacha Sjerozia är båda rädda för Rysslands aggressivitet.
- Nu befinner de sig ganska nära oss, och de kommer hit ofta för att kolla att det inte sker någon militär återuppbyggnad. De lovade att dra sig bort, men de följer inte avtalet, säger Vacha Sjerozia.
Det som återstår av Svartahavskusten för Georgien - sedan Moskva tagit kontroll över Abchazien - hör till landets fränsta inkomstkällor. Men kriget har fått turisterna, många från Armenien, att lämna badorterna och bege sig hem.
- Små, medelstora och stora företag har drabbats hårt och är nu skuldsatta, den nationella ekonomin har tvärbromsat, berättar Amiran Kiguradze, Tbilisitidningen Alias korrespondent i Adzjarien, den sydvästliga region som gränsar till Turkiet.
Men han ser som allvarligare att den som ockuperar Poti skär av en livsviktig artär, inte bara för Georgien utan också för hela regionen.
- Från Poti kan Georgien strypas. Men här går också transporterna till och från Armenien och Azerbajdzjan. Så har alltså Ryssland ställt till det för sina "vänner" i Armenien. Om man paralyserar Poti betyder det också att Centralasien drabbas hårt, och handeln med Kina. Det här är den gamla Sidenvägen. Men Ryssland vill inte ha denna korridor, för den gör att man inte kan kontrollera alla transporter, man vill ha transporterna på sin mark. Så att all asiatisk-europeisk handel passerar Ryssland.
Den mest symbolladdade förbindelsen är det stora oljeledningen Baku-Tbilisi-Ceyhan (BTC), som går från Kaspiska havet till Turkiets Medelhavskust. BTC har retat Moskva, eftersom ledningen ligger helt bortom dess kontroll. Man har hela tiden, sedan starten 2006, velat stoppa den. I början på augusti blev det stopp, efter att den kurdiska separatistgruppen PKK sprängde ledningen i Turkiet. Skadan reparerades efter två veckor, och den azeriska oljan pumpas för fullt.