”Den som inte saknar Sovjetunionen har inget hjärta, men den som vill ha den tillbaka har ingen hjärna.
”Så sa Vladimir Putin, Rysslands dåvarande president, i en tv-intervju 2005.
När forskningsinstitutet Pew research center i år frågade 1.000 ryssar om de såg det som ”en stor olycka” att Sovjetunionen inte längre existerar, svarade 50 procent ja och bara 36 procent nej. I samma mätning ansåg 48 procent att ”det är naturligt för Ryssland att ha ett imperium”.
I dag är den i väst avgudade Michail Gorbatjov – som avskaffade imperiet – snarare avskydd på hemmaplan. Och Boris Jeltsin – som grundade det nya Ryssland – ses även efter sin död som roten till många av landets problem.
Den 25 december 1991, när hammaren och skäran ersattes med den röd-blå-vita ryska flaggan, var det den logiska slutpunkten på ett dramatiskt år. Ändå är det slående vilken västgötaklimax själva slutet blev.
Sovjetpresidenten Gorbatjov hade några dagar tidigare övertygats om att avgå och lämna sitt kontor i Kreml vid nyår. På morgonen den 27 december blev han uppringd av en receptionist som meddelade honom att Jeltsin och ett par medarbetare redan tagit kontoret i besittning och ägnat kvällen den 26 åt att dela en flaska whisky där.
Så lätt kan en supermakt förpassas till historiens skräphög.
Men det viktiga att minnas med 1991 är vad som faktiskt inte hände. Det blev inget blodbad. Ändå handlade det om ett imperium med mer än 100 etniska grupper och domedagsvapen som kunde förgöra jorden flera gånger om.
– I Jugoslavien hade krigen redan börjat 1991. I någon mening såg vi där vad som hade kunnat ske hos oss, säger Gennadij Burbulis.
Han är en av de nu nästan glömda arkitekterna bakom Sovjetunionens upplösning och skrev texten till Belavezjaavtalet, som undertecknades i december 1991 av ledarna för Ryssland, Ukraina och Vitryssland.
Den centrala punkten löd som följer: ”Vi konstaterar att Sovjetunionen som folkrättsligt subjekt och geopolitisk realitet har upphört att existera.”
Jag träffar Burbulis på ett seminarium i Göteborg, där han och några andra av 1991 års män talar om omvälvningarnas betydelse.
Det är Leonid Kravtjuk, Stanislav Sjusjkevitj och Vytautas Landsbergis, ledare för Ukraina, Vitryssland och Litauen när det begav sig.
För de senare innebar ju Sovjetunionens fall också självständighet och därför en nationell milstolpe. Men Ryssland var ju imperiets kärna och Burbulis, som många andra ryssar, är kluven.
– Jag förlorade mitt fosterland och det kan jag sörja än i dag. Men samtidigt var ju det landet ett fängelse.
– Hur mycket kostar det att köra för fort i Sverige? Jag får frågan av en tillfällig bekant i en rysk landsortsstad.
Han menar inte hur stor boten är, utan hur mycket man måste betala i trafikpolisens ficka. Han ler tvivlande när jag säger att det nog inte går att muta sig fri i Sverige och så börjar han räkna upp ”taxorna” för fortkörning i Moskva, Ivanovo, Nizjnij Novgorod…Korruptionen är Rysslands stora gissel. Landet är, tillsammans med andra före detta Sovjetstater, Europas mest korrumperade och i nivå med fattiga afrikanska länder.
Mutandet har ökat kraftigt de senaste tjugo åren. Det handlar om större pengar och det berör allt fler. Det gäller inte bara fortkörning, utan alltifrån dagisplatser till diskbråcksoperationer.
Mycket tyder på att denna landsplåga är en bakomliggande orsak till att ryssarna ser alltmer negativt på 1991 års förändringar. I den färska undersökningen från Pew säger bara 42 procent att övergången till marknadsekonomi var bra. Endast 50 procent ser positivt på införandet av ett flerpartisystem.
Hur kunde det bli så? Marknadsekonomin är ju fast förankrad i dagens Ryssland, på många sätt mer än i till exempel Sverige. Och även om enpartistaten ibland tycks snubblande nära så lär den inte återinföras officiellt.
Ryssarnas attityder har nog att göra med högt ställda förväntningar.
Marknad och demokrati var 1991 begrepp som förknippades med det välstånd man kunde skymta i amerikanska filmer och tv-serier. Men när det nya systemet infördes blev det inte som i filmerna, snarare tvärtom. Produktionen sjönk, livslängden förkortades, gangstrar sköt varandra på gatorna och politiker käbblade i de nya, demokratiska församlingarna.
Marknaden och demokratin fick dåligt rykte redan på 90-talet och har aldrig riktigt återhämtat sig. Och eftersom korruptionen fortsätter att öka tycks många dra slutsatsen att den beror på det nu tjugo år gamla systemet.
När Pew-forskarna frågade ryssarna vem som bäst kan lösa landets problem svarade bara 32 procent ”en demokratisk regering” och hela 57 procent ”en stark ledare”.
Vill Putin återskapa Sovjetunionen i ny form? Frågan väcktes när han i höstas lanserade sitt nya stora projekt: den euroasiatiska unionen.
Konkret handlar det om att utvidga den nya tullunionen mellan Ryssland, Vitryssland och Kazakstan. Ett par centralasiatiska länder har redan anmält intresse. I förlängningen väntar ökad integration och gemensam valuta.
En Euroasiatisk kommission – modellerad efter EU-kommissionen – börjar arbeta den 1 januari. 84 procent av dess byråkrater är ryssar.
Putin hävdar själv att det inte alls rör sig om att återskapa Sovjetunionen, ”det vore naivt att kopiera något från det förflutna”. Och den kommunistiska ideologin lär inte komma tillbaka den här vägen.
Men kritiker påpekar att det militära samarbetet mellan gamla Sovjetstater lätt kan underställas den nya unionen. De menar att Putins mål är att åter bygga upp ett band av lydiga buffertstater kring Ryssland.
Jag frågar Stanislav Sjusjkevitj, den vitryske expresidenten, vad han tror det blir av det euroasiatiska projektet.
– Äsch, det där är bara valfläsk. Putin ska ju snart väljas till president igen, säger han.
Kanske ligger det något i det, med tanke på att varannan av hans väljare beklagar Sovjetunionens upplösning.