MINSK.
Förtryck, Sovjetnostalgi och stöd från Ryssland – på dessa tre ben vilar Alexander Lukasjenkos vitryska regim. Det mesta talar för att den gör det även efter söndagens val, skriver DN:s korrespondent Ingmar Nevéus.
Oppositionella har fängslats och ”försvunnit” under Lukasjenkos sexton år vid makten, och demonstrationer har ibland slagits ned brutalt. Ändå är inte våldet det mest betecknande för hans regim.
I stället är det ofta sådant som rädslan att förlora jobbet som har fått de flesta vitryssar att stillatigande acceptera presidentens envälde. Och när oppositionsrörelser har dykt upp har de mestadels kunnat manövreras ut utan att regimen behövt ta i med hårdhandskarna. Det har räckt med hot, administrativa trakasserier och medietystnad.
Lukasjenkos samhällsmodell bygger på Sovjetnostalgi, något som attraherade en stor del av folket 1994 när han för första gången valdes till president – den gången
utan fusk.
När den stora grannen Ryssland under Boris Jeltsins 1990-tal krossade hela det sovjetiska systemet, med enorma konvulsioner som följd, valde Vitryssland att i stort sett bevara den gamla modellen.
Det innebär femårsplaner, kollektivjordbruk, KGB, Lenintorg och folkkongresser. Inkomstskillnaderna är betydligt mindre här, stenrika oligarker syns knappt till och på gatorna i Minsk är det ganska rent och snyggt.
Men ekonomiskt är det förstås rena vansinnet. Vitryssland har till skillnad från Ryssland inga betydande naturtillgångar och landets jordbruk och industri går med förlust.
Att det ändå har ”fungerat” beror på att Ryssland har hållit sitt grannland under armarna. Lukasjenko har fått pengar att stoppa i de svarta hålen – billig rysk olja som han kan raffinera och sälja vidare på världsmarknaden, billig rysk gas för att hålla industrin igång.
Det är därför det senaste årets öppna gräl mellan Minsk och Moskva har varit så allvarligt sett ur Lukasjenkos synvinkel. Utan stöd i Kreml rasar hela hans bygge.
Men drygt en vecka före valet kunde en nöjd Lukasjenko konstatera att stridsyxan var nedgrävd, att de båda grannländerna kommit överens om en fortsättning på den för Minsk fördelaktiga olje- och gashandeln.
– Även nära släktingar grälar ibland i köket. Det är inte alltid så allvarligt, sade han leende i teve.
Vad Ryssland får i gengäld är okänt, men genom avtalet kan Lukasjenkos system troligen leva vidare ytterligare några år med konstgjord andning.