Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Världen

Så förändras USA när rekordmånga väljer bort religionen

Freddy Kunkle uppfostrades i en religiös miljö i Pennsylvania. I dag bor han i huvudstaden Washington DC och har lämnat det religiösa livet bakom sig. ”I samband med terrorattackerna 2001 blev jag en ganska militant ateist”, säger han.
Freddy Kunkle uppfostrades i en religiös miljö i Pennsylvania. I dag bor han i huvudstaden Washington DC och har lämnat det religiösa livet bakom sig. ”I samband med terrorattackerna 2001 blev jag en ganska militant ateist”, säger han. Foto: Evelyn Hockstein

När Freddy Kunkle började ifrågasätta rimligheten 
i Nya testamentet fanns ingen väg tillbaka. Han och många andra amerikaner vänder nu religionen ryggen. Utvecklingen accelererar snabbt och i dag 
är en fjärdedel av amerikanerna ickereligiösa. 
Det förändrar sannolikt USA i grunden.

En sommar när Freddy Kunkle var sju, kanske åtta år gammal åkte hela hans familj på bibelläger i New York State.

Han var tillräckligt gammal för att hamna i barngruppen, separerad från de vuxna. Han lyssnade andäktigt till prästen.

– Ett av mina starkaste minnen är en predikan, det var väldigt uppeldat allting han sa, och han tecknade en bild av några tonåringar. De hade kul, de satt i en cabriolet och de drack väl. Det låg sex i luften. En ”sann historia”, som det alltid var. De körde och cabrioleten körde rakt in i en långtradare som klöv bilen itu och högg huvudet av de båda unga, som dog omedelbart. Och om de inte hade tagit emot Jesus skulle de komma till helvetet utan möjlighet till nåd. De skulle vara förlorade för alltid.

Pojken sög i sig berättelsen men blev så vettskrämd av den att hans äldre syster fick hämta honom.

– Mina föräldrar var extremt religiösa. Mamma var uppfostrad som katolik, hennes mor kom från Italien och Ukraina och var ortodox. Min pappa växte upp utan mycket till religion men hade konverterat till protestantismen. Jag var givetvis döpt, och mycket religiös. Det var en tro som i hög grad vilade på rädsla.

Men han var hängiven och gick i kyrkan varje vecka, ibland flera gånger. Hans far klagade ofta på prästerna och ville hitta den som höll den allra bästa predikan, och han kunde ta med Freddy på gudstjänster i flera kyrkor för att hitta den han tyckte mest om.

Freddy Kunkle lutar sig fram över kafébordet i Washington – en mycket liberal stad där han bor sedan många år (i District of Columbia röstar nio av tio på Demokraterna) – och berättar om när han gick på bio för att se ”The cross and the switchblade”, en film om en präst som omvänt gängmedlemmar, som fann Jesus. Mot slutet av filmen uppmanades publiken att ta emot Jesus, på plats i salongen.

– Om jag gjorde det! Man ska egentligen bara behöva göra det en gång för att räknas som kristen, men jag gjorde det om och om igen. Jag var så rädd – jag hade kanske svurit, eller något sådant, det var lika bra att göra det igen.

Han skrattar.

Från det där bibellägret åkte de förresten hem i förtid, som han minns det. Hans mor insåg hur uppriven han var, och de körde de 160 milen hem till Indiana, en liten stad i västra Pennsylvania.

Foto: Evelyn Hockstein

Men så i tonåren hände något, och i dag är Freddy Kunkle sedan många år ateist.

Han är inte ensam.

Även om fortfarande få amerikaner kallar sig ateister – mer om det senare – växer andelen amerikaner som definierar sig som icke-troende kraftigt.

Utvecklingen har gått fort: en fjärdedel av amerikanerna anser sig inte tillhöra någon särskild religion eller kyrka, enligt Pew Research. För tio år sedan var siffran 16 procent; i början av 1990-talet bara 6 procent. Bland personer under 30 år är andelen icke-religiösa ännu större: 38 procent. De icke-troende är den grupp som ökar snabbast, och fortfarande har över nio av tio amerikaner vuxit upp i ett mer eller mindre religiöst hem. Trenden bekräftas av en rad undersökningar och ingenting tyder på att den är på väg att mattas av.

– Det är en enorm förändring, säger Phil Zuckerman, professor i sociologi på Pitzer College i Kalifornien och författare till flera böcker om sekularism och religion.

Han fortsätter:

– Vad det beror på? Det är den stora frågan! Jag tror att det finns flera parallella förklaringar: för det första har internet inneburit att så många fler har fått både upplysning – om naturvetenskap, och om religion – och de har fått så mycket annat att göra. För det andra tror jag att vad vi ser i USA också är en reaktion mot den kristna högern, som har lagt beslag på kristendomen. De vita kristna sticker ut med sina värderingar: de är ofta rasistiska, de är mot homosexuella och de äger flest vapen. För det tredje har pedofilskandalerna inom den katolska kyrkan också haft stor betydelse.

Men Robert P Jones, som är chef på organisationen Public Religion Research Institute (PRRI) och författare till boken ”The end of white Christian America”, säger att alla kyrkor har tappat medlemmar.

– Under 1960- och 70-talens vänsterrörelser var det främst de liberala kyrkorna som tappade medlemmar, men det har stabiliserats och nu ser vi tapp bland de konservativa. Delvis beror det på att familjerna där minskar, i takt med att kvinnorna utbildar sig och får färre barn. Den utvecklingen kom senare till samfunden inom den kristna högern.

När PRRI i sina undersökningar har frågat om skälen till att lämna kyrkan är ett par saker tydliga:

– Särskilt många unga får stora problem när religionen kolliderar med vetenskapen – om evolutionen och klimatet, till exempel. Uppemot en tredjedel menar också att kyrkans syn på homosexualitet och samkönade äktenskap är frånstötande.

Allt hade sagts till mig som sanningar. Men jag blev allt mer skeptisk, och såg motsägelser överallt. ”Jungfru” Maria?

För Freddy Kunkle var det en tidig akademisk kurs som blev avgörande. Som tonåring, även om han var troende och strängt uppfostrad, levde han också ett vanligt, rätt vilt ungdomsliv. Han festade, drack, rökte gräs. Han hade börjat få distans till kyrkan och tyckte att hans far var en hycklare, som trots sin fromma tro och sitt långa äktenskap hade flera kärleksaffärer och tyckte att fattiga han mötte borde skärpa sig, inte få hjälp.

Som 17-åring kom Freddy Kunkle till college och läste filosofi, poesi och litteratur på en studieförberedande kurs.

– Filosofikursen var omvälvande. Vi läste Nya testamentet och för första gången kunde jag se texten som metaforisk, inte bokstavlig. Vi läste Bibeln som litteratur. Det var oerhört. Först gjorde det mig nog än mer troende, även om jag började betrakta Jesus som en god, möjligen gudomlig lärare, men inte som någon som dödades och sedan återuppstod. Det verkade inte trovärdigt.

Efter diskussionerna i lärosalen fanns ingen väg tillbaka.

– Hur skulle det? Jag hade fostrats att tro att Gud hade skapat världen på sju dagar, att Noak hade räddat mänskligheten i sin ark, allt hade sagts till mig som sanningar. Men jag blev allt mer skeptisk, och såg motsägelser överallt. ”Jungfru” Maria?

Processen var successiv.

– Men senare, i samband med terrorattackerna 2001 blev jag en ganska militant ateist, och jag gick från att tänka att religion var något lite säreget, till att tycka att nu, nu måste mänskligheten ta sig samman, lämna det här, gå vidare. Jag har aldrig kunnat tro igen. Det är inte möjligt.

Familjen reagerade. Hans föräldrar – som alltjämt bor i Indiana, och som alltjämt är djupt religiösa – mötte honom med ilska och med sorg – för att de inte skulle få dela evigheten, vare sig med Freddy eller med hans barn. För dem är himlen endast för den som har tagit emot Jesus.

Freddy Kunkle gifte sig med en judisk kvinna, med både en präst och en rabbin närvarande, men det var också allt.

Men att han lämnade sin religiösa tro hindrar inte att Freddy Kunkle, som är journalist, har fortsatt att intressera sig för religion, för tro och de existentiella frågorna.

Jag kan inte förstå vad man ska med moral till om man inte har religion. Moralen kommer med religionen, utan religionen behöver man ingen moral.

Hans tre syskon har valt olika vägar: den tre år äldre systern är i dag troende katolik och har flyttat till Arizona. Där bor också hans tre år yngre bror, som har valt en liknande väg som Freddy.

– Vi bodde båda på Manhattan i många år, där är det lätt att vara icketroende. Han är försvarsadvokat och bor i Phoenix nu. I hans liv finns ingen plats för religion. Vi är nog de som är mest lika.

Den yngsta brodern, berättar han, hade också ett band som tonåring, ett punkband som hette ”Mother of God”, men efter några vilda år återvände han till kyrkan och är i dag djupt religiös. Han är i dag apotekare och bor kvar i Pennsylvania. Freddy beskriver hans familj som fundamentalister.

– Vi har bråkat och diskuterat. Hans fru har blivit stött över saker jag har gjort – när de var och hälsade på hos mig fick hon syn på en liten statyett av jungfru Maria som någon hade hängt ett halsband på. Hon blev så upprörd att de inte kunde stanna över natten. Jag tror att hon ser mig som djävulen.

Bröderna Timothy, till vänster, och Fredrick Kunkle jagar rådjur i Rochester Mills, Pennsylvania.
Bröderna Timothy, till vänster, och Fredrick Kunkle jagar rådjur i Rochester Mills, Pennsylvania. Foto: Evelyn Hockstein

Men även om det har skapat distans mellan bröderna, träffas de ibland över motorcyklar och jakt, i Pennsylvanias skogar.

Jag tar kontakt med brodern Tim Kunkle. Vi pratar i telefon, mejlar. Han delar gärna med sig av sina tankar om religion och sin övertygelse och ger mig argument för skapelseberättelsen och andra bibliska historier, som den om Jona i valfiskens buk. ”Det finns bevis på att människor har ätits upp av stora fiskar och överlevt”, skriver han.

Tim Kunkle älskar sin bror och har inga synpunkter på hans val, förklarar han, även om de kommit fram till diametralt olika världssyn. ”Freddy dömer mig. Jag dömer Freddy. Vem har rätt? Från min utgångspunkt, kommer Gud att bestämma. Från hans, bestämmer Freddy”, skriver han. Tim nämner inga gräl och diskussioner, och betonar att han aldrig har velat pracka på sin tro på någon annan.

– Så med all kärlek och respekt – jag skulle inte försöka truga Freddy att diskutera ett ämne som han uppenbarligen avskyr. Det vore inte snällt.

En sak, säger han också, en sak begriper han inte:

– Jag kan inte förstå vad man ska med moral till om man inte har religion. Moralen kommer med religionen, utan religionen behöver man ingen moral, säger han.

USA är ett i grund och botten religiöst samhälle, säger David Gibson, en prisbelönt skribent som efter att ha bevakat religion under många år nu tillträder som chef för Center for Religion and Culture vid det jesuitiska Fordham University.

Han har länge följt också människors sociala och politiska uppfattningar i förhållande till religiös tro, och kan se hur de har förändrats över tid.

– Det är socialt accepterat att inte gå i kyrkan. Det var det inte förr. Och det finns mycket som distraherar i dag, folk har mer för sig. Men religion är mer än vad man tror på: det är en social gemenskap och en långtidsverkande kultur som bara överlever och frodas om människor tar del av den genom sina liv, det är så traditioner byggs över tid. Om en eller ett par generationer uteblir får den kulturen mycket svårt att överleva.

Han tror inte att en sådan utveckling är osannolik i USA.

Själv konverterade David Gibson för många år sedan till katolicismen, och säger att han alltjämt finner lockelse i traditionen, ritualerna, och i den öppenhet han tyckte var större än i den protestantiska miljö han växte upp i, för att diskutera konst och litteratur i kyrkan.

– Jag tycker också mycket om att vara en del av en kyrka som fortfarande bedriver ett så stort socialt arbete, över hela världen. Och just nu är det roligt att vara katolik! Efter att i många år ha fått ursäkta sig över alla hemskheter leds den katolska kyrkan äntligen av en påve som många gillar.

Vad som ersätter den sociala funktion och den identitetsmarkör som kyrkotillhörigheten har utgjort i USA återstår att se.

”Klass?” undrar jag.

”Facebook?” föreslår David Gibson, halvt på skämt, halvt på allvar – men säger att han bekymrar sig för hur ensamma människor kan bli när kyrkan mister sin självklara sociala roll.

Vi vet att personer som brukar gå i kyrkan också på andra sätt deltar i samhället. Vad händer med valdeltagandet när kyrkorna förlorar människors engagemang?

Robert P Jones på PRRI framhåller politik och etnicitet, och pekar på att polariseringen mellan de två stora partierna blir allt starkare, liksom de etniska motsättningarna.

– Partitillhörigheten är otroligt hård, och allt mer kopplad till religion och etnicitet. Där har du tre starka faktorer som när de är vävda samman inte är så lätta att få isär.

Så är till exempel skiljelinjen markant mellan vita och icke-vita katoliker i USA – i första hand den växande gruppen latinos, och grupperna har olika uppfattningar i stora politiska frågor.

På samma sätt röstade vita protestantiska väljare till 81 procent på Donald Trump, medan afroamerikanska kristna i övervägande grad röstade på Hillary Clinton.

En enskild fråga kan illustrera hur central partitillhörigheten har blivit i USA – också i konkurrens med religionen: vita evangeliska väljare, som generellt är mycket konservativa, var 2011 den grupp som i störst utsträckning tyckte att en politikers personliga moral var viktig. Förra året placerade samma grupp den moraliska kompassen långt ned bland prioriteringarna.

– De ville ha Donald Trump, den republikanska kandidaten. Ingenting annat spelade roll, säger Robert P Jones.

Fast vad han på allvar oroar sig över är något annat:

– Vi vet att personer som brukar gå i kyrkan också på andra sätt deltar i samhället. De röstar – ofta i mycket högre grad än de som inte går i kyrkan. Vad händer med valdeltagandet när kyrkorna förlorar människors engagemang?

Många kyrkor erbjuder information om röstregistrering och uppmanar sina medlemmar att rösta. I vilken mån de församlingslösa upphör att vara politiskt aktiva – eller om de aldrig varit det – vet vi inte. Vallokalsundersökningar visar endast en marginell ökning av icke-troende väljare, trots att gruppen ökar så kraftigt i samhället.

På sikt är det inte otänkbart att också de politiska partierna påverkas, både till storlek och i politiska frågor. De flesta icketroende har liberala värderingar och röstar demokratiskt. Och de är ofta unga.

Utvecklingen inverkar alltså sannolikt i högsta grad på USA:s politiska liv.

De flesta amerikaner som inte är troende undviker alltjämt oftast att kalla sig ateister (bara 3 procent av vuxna amerikaner gör det). Begreppet har länge varit rent stigmatiserande, och associerats med brist på moral. Men acceptansen för ateister växer, också här i första hand bland unga, som inte heller ser någon motsättning mellan att leva moraliskt och utan gudstro.

Det finns också undersökningar som antyder att andelen ateister – även om de inte själva skulle kalla sig det – är långt högre än vad man trott: uppemot en fjärdedel, enligt en artikel för statistikbloggen FiveThirtyEight. Allt beror på hur man frågar.

Därmed inte sagt att USA är redo för en president som kallar sig ateist.

– Hade du frågat mig innan Donald Trump, hade jag sagt att det skulle dröja 20 år till, men nu? Nu kan vad som helst hända, säger sociologen Phil Zuckerman, som menar att Trump må säga att han är religiös, men att det är uppenbart att det sker av politiska skäl.

Hittills har det inte spelat någon roll, och han har sett till att tillfredsställa sin bas genom att utse en konservativ domare till Högsta domstolen.

Men också på vänsterkanten fanns en sekulär kandidat: Bernie Sanders, som ogärna talade om tro eller sin egen judiska bakgrund.

Freddy Kunkle, till vänster, spelar trummor i Meridien Hill Park i Washington.
Freddy Kunkle, till vänster, spelar trummor i Meridien Hill Park i Washington. Foto: Evelyn Hockstein

För Freddy Kunkle finns ingen väg tillbaka till Gud. Aldrig, säger han och skakar på huvudet.

Men han är glad över allt som det kristna livet gav honom – främst i fråga om bildning, men också i närhet.

– Och visst var det så – när min äldsta dotter föddes, hon är 27 i dag, då saknade jag den där speciella gemenskapen, den som var långvarig och kring de stora händelserna. Så min dåvarande fru och jag sökte upp en kyrka, trots att jag vid den tiden redan var mycket skeptisk. En del som de gjorde var fint, jag minns att de samlade in leksaker som vi gick runt och delade ut på julafton i fattiga områden. Det fanns också andra saker som var rätt coola, men det hjälpte inte: jag satt där i kyrkbänken och tänkte: ”jag köper ingenting av det här”. Det måste finnas ett annat sätt att vara engagerad i det samhälle man lever i.

Läs mer om religion här

Läs mer om amerikansk politik här

Rättelse 2017-09-15 06:44
I en tidigare version av texten fick organisationen PRRI fel namn.
Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.