Utbyggnaden och användandet av nätet har gått fort framåt i Iran under 2000-talet. Det är därför nätcensuren blivit ett så viktigt vapen när iranska myndigheter försöker kontrollera och kväsa oppositionen.
Den iranska nätpolitiken har kartlagts av Open Net Initiative (ONI), som publicerade en rapport i ämnet så sent som förra veckan. ONI är ett samarbete mellan fyra tunga universitet - Oxford, Cambridge, Toronto och Harvard – som går ut på att granska hur stater världen över försöker övervaka internettrafik i politiska syften.
Enligt siffror från 2008 kan 35 procent av det iranska folket klassas som internetanvändare, skriver ONI i rapporten. Det är högre än flera europeiska länder och kan jämföras med snittet för Mellanöstern, som är 26 procent (i Sverige är siffran 80 procent). Mellan år 2000 och 2008 ökade antalet iranska internetanvändare från 1 till 23 miljoner. Det är också en siffra som saknar motstycke i regionen.
Den iranska bloggosfären beskrivs av många som en av de mest livfulla i världen. Antalet aktiva bloggare uppskattas till 60.000 – ”ett anmärkningsvärt antal självständiga röster i ett land där pressen är hårt kontrollerad”, skriver ONI.
Iransk nätpolitik har tidigare varit en balansgång mellan önskan att å ena sidan kontrollera opinionen, å andra sidan dra nytta av internetutbyggnadens positiva effekter på den ekonomiska tillväxten. På senare tid har balansen förskjutits markant mot förstärkt övervakning.
Regeringen har visserligen satsat på mer bredband, men samtidigt satt en gräns för hur stor bandbredd som ska erbjudas hushåll och i offentliga anslutningar. Därmed begränsas privatpersoners möjligheter att ta del av innehåll som exempelvis videofilm. Syftet är enligt ONI att strypa tillgången till alternativa medier som försöker rapportera friare än de hårt styrda radio- och tv-kanalerna. I dag är det bara universitet och större företag som har tillgång till snabba uppkopplingar.
Beslutet att begränsa tillgången till snabba uppkopplingar har lett till en snabb nergång i bredbandsutbyggnaden. Iran är enligt ONI det enda landet i världen som tagit till åtgärden att sätta ett tak på uppkopplingshastigheten.
Iranska myndigheter har också skaffat sig kontroll över nätets fysiska infrastruktur. Alla internetleverantörer som erbjuder allmänheten abonnemang är skyldiga att gå via det statliga telekombolaget TCI. Bolaget är direkt underställt de myndigheter som beslutar om vilket innehåll som ska vara tillåtet på nätet.
Myndigheterna har också kontroll över alla kopplingspunkter mellan Iran och omvärlden som är tillgängliga för gemene man. Det ger stora möjligheter att övervaka och filtrera bort oönskad trafik. Undantagna är enligt ONI vissa delar av den akademiska världen som har egna vägar ut på nätet.
Utgångspunkten för nätcensuren är de lagar som säger att debatt ska tillåtas bara så länge den inte förspråkar ”anti-islamiska” ståndpunkter. Medierna är ålagda att vara ett stöd för islamisk kultur och får inte ge röst åt krafter som kan anses skada den islamiska republikens grunder eller ge upphov till oroligheter. Lagarna har på senare tid uppdaterats så att de också är tillämpliga på nätet.
Ny lagstiftning som ännu inte trätt i kraft, gör internetleverantörer ansvariga för att inget olagligt innehåll finns på deras servrar och att de stoppar tillgång till sådant. Enligt ONI har ett stycke dock utgått som gjorde leverantörerna lagligt ansvariga även för trafikinnehållet.
ONI:s tester bekräftar att filtreringen av internet är omfattande i Iran. Det handlar både om att enskilda sajter görs oåtkomliga och att vissa sökord inte ger några träffar. Enligt ONI har exempelvis ”kvinnor” och ”sex” varit oanvändbara som sökord. Sociala nätverkssajter som MySpace.com, Flickr och Youtube är eller har varit blockerade. Den som försöker nå en förbjuden sajt möts av en sida som talar om att den är blockerad. Hur hårt censuren tillämpas varierar enligt ONI fortfarande något mellan olika Internetleverantörer.
Grupper som är vanliga måltavlor för nätcensuren är de som försvarar mänskliga rättigheter och kvinnors rättigheter, liksom övrig politisk opposition. Blockeringen har både drabbat organisationernas hemsidor och enskilda bloggar Även utländska mediesajter blockeras, exempelvis amerikanska Huffington Post och brittiska BBC:s sida på farsi.
Trots allt pågår en viss debatt i Iran om nätcensuren. Den handlar dock främst om vem som ska ha rätt att utföra den och på vilken nivå beslut ska fattas. Enskilda myndigheter kritiseras för specifika beslut och det tycks enligt ONI pågå en dragkamp mellan olika fraktioner inom statsapparaten.
Iran utvecklar nu egen teknologi för övervakning och filtrering för att inte behöva vara beroende av leveranser från väst. DN.se berättar här om teknik från det finsk-tyska Nokia Siemens Network som iranierna har importerat. Just denna teknik ger möjlighet att ta del av nättrafikens innehåll.