Om fem år ska FN:s åtta mål för världens utveckling, de så kallade millenniemålen, vara uppnådda. De handlar alla i vid mening om fattigdom, men det finns särskilda delmål om barn- och mödradödlighet, smittsamma sjukdomar, jämställdhet, miljö och bistånd. Målen är olika ambitiöst satta på olika områden.

På torsdagen publicerar FN:s utvecklingsorgan UNDP en handlingsplan för hur målen ska klaras. Den bygger på erfarenheter från 50 länder. Vad fungerar och vad fungerar inte? Slutsatserna sammanfattas i åtta punkter:

• Effektivare samhällsstyrning

• Tillväxt som skapar jobb, särskilt i jordbruket

• Mer offentliga investeringar i utbildning, hälsa och infrastruktur

• Riktade insatser för att skapa jobb

• Förbättrade utvecklingsmöjligheter för kvinnor och flickor

• Ökad tillgång till grön energi

• Förbättrat skatteuttag

• Mer och bättre bistånd och rättvisare handel.

Vad är då viktigast?

– Vi har inte gjort någon gradering. Det är väldigt viktigt med handling på alla dessa punkter. Men det är klart att det måste till solitt ledarskap i de enskilda länderna, det är helt fundamentalt, säger Olav Kjørven på UNDP:s byrå för utvecklingspolicy.

Kjørven betonar också målet om jämställdhet. Att ge kvinnor och flickor ökade utvecklingsmöjligheter ger en rad goda följdeffekter som kan minska ofärden. Barn till kvinnor som fått grundskoleutbildning har exempelvis dubbelt så stor chans att överleva som barn till kvinnor utan utbildning.

– Men det handlar inte bara om sociala saker, det handlar också om arvsrätt och politiska rättigheter.

Dessutom samverkar målen effektivt med varandra. I Burkina Faso, Ghana, Mali och Senegal har tillgången till elgeneratorer på landsbygden gjort att kvinnor i snitt fått två till fyra timmar över varje dag när de sluppit ägna stora delar av dagen till att hämta ved. Bonustiden har de kunnat använda till utbildning och förvärvsarbete. Mindre fysisk belastning har också förbättrat deras hälsa.

De senaste åren har det förts en intensiv debatt om värdet av bistånd från rika länder. Det har rent av hävdats att biståndet till stora delar låst fast afrikanska länder i fattigdom.

UNDP framhåller i sin handlingsplan biståndet som en viktig pusselbit för utveckling. Men Olav Kjørven håller med om att det gamla ”anarkistiska” biståndet med ”tusen projektet och hundratals aktörer” inte fungerar.

– Det måste vi komma bort ifrån. Det är sådant som ger biståndet dåligt rykte.

I stället vill Kjørven se ett bistånd där länders myndigheter får stöd på grundval av vad de presterar; samordnade insatser, där givare och mottagare sitter runt bordet och följer en gemensam strategi för att minska fattigdomen.

Samtidigt är målet att de fattigaste länderna ska kunna finansiera sig själva.

– Många länder är alltför beroende av bistånd.

För att kunna göra de nödvändiga offentliga investeringarna måste de fattiga ländernas intäkter öka. För att öka intäkterna krävs stabil tillväxt, och för att åstadkomma det är rättvisare globala handelsvillkor avgörande.

Men de fattiga ländernas stater behöver också effektivisera sin skatteuppbörd, vilket bland annat handlar om att göra den ofta stora svarta sektorn vit och att få de rika att betala skatt.

– Det har också att göra med hur man använder redan tillgängliga resurser. Alla länder har möjlighet att i högre grad styra de egna begränsade resurserna och biståndet mot investeringar för att nå millenniemålen, säger Olav Kjørven.

Hur har då millenniemålen utvecklats hittills? För det första kan man slå fast att inget av de åtta delmålen (se faktaruta) har gått bakåt sedan startåret 1990. Världen har blivit friskare och rikare. Det mål som utvecklats minst gäller hiv/aids, men det kommer ändå att uppfyllas eftersom det var lågt satt.

Det övergripande målet om att halvera fattigdomen kommer troligen också att nås på global nivå. Men de regionala skillnaderna är stora. I östra Asien är målet redan uppnått med råge, medan det är tveksamt om södra Afrika hinner klara det till millenniedeklarationens slutdatum 2015.

I september samlas världen till ett möte som blir den sista stora ”mellanstationen” innan målsnöret passeras 2015.