Det hänger naturligtvis på flätan. Utan den skulle Julia Tymosjenko troligen ”bara” vara en framgångsrik affärskvinna i dag, som hon var på 1990-talet.
För trots hennes många tillgångar som politiker menar de flesta jag talar med här i Kiev att det som har varit avgörande för hennes politiska karriär var hennes plötsliga stilbyte i början av 2000-talet.
Det gjorde henne till den orangefärgade revolutionens ikon 2004, vilket i sin tur var förutsättningen för att hon i morgon kan bli Ukrainas president.
Oleh Pokaltjuk spelade en viktig roll. Det var han som fick idén till flätan.
– Jag vet inte vad hon säger, men visst var det jag som kom på det. Den ljusa färgen däremot, det var hennes egen idé, säger han.
Pokaltjuk är psykolog och politisk konsult, som numera har -andra, mindre glamorösa kunder.
– Bilden av henne då var den stenhårda affärskvinnan. Det var i och för sig ingen falsk bild, men jag föreslog en mer ödmjuk stil om hon ville satsa på politiken på allvar. Mer folklore, mer ukrainskt.
Pokaltjuk tittade ut från fönstret i sitt dåvarande kontor och fick syn på en staty av Lesia Ukrainka, en vördad poet som dog för 100 år sedan och som nu finns på de ukrainska 200-hryvnjasedlarna. Hon hade en fläta som en krona eller gloria över hjässan.
– Det kändes helt rätt. Julia började med en sorts kringlor – hon hade inte tillräckligt långt hår. Men sen gick hon över till Lesia frisyren, säger Pokaltjuk.
Varför ordas det så mycket om Tymosjenkos fläta? Är det ett utslag av gammalt unket kvinnoförakt – ingen skriver ju om exempelvis Fredrik Reinfeldts hår.
Nej. Men Reinfeldts frisyr har veterligen aldrig haft någon som helst politisk betydelse. Hade den gjort det skulle det troligen ha lett till skriverier – som när förre tyske förbundskanslern Gerhard Schröder anklagades för att färga håret.
Poängen är att Julia Tymosjenkos hår är ”politiskt”. Det är den mest iögonfallande delen av en total omgörning av personen Tymosjenko som ägde rum för ungefär tio år sedan, och som syftade till att göra henne valbar på högsta nivå.
Den andra avgörande delen var att hon lärde sig ukrainska, majoritetens språk. Viktor Nebozjenko, en annan konsult, minns att han tog upp det redan 1996, när hon först kandiderade till parlamentet.
– Jag sa ”Julia Vladimirovna, ni måste lära er folkets språk om ni ska representera dem”. Och hon tog sig an uppgiften med liv och lust, säger han.
Tymosjenko växte upp som helt ryskspråkig, och ryska är otvivelaktigt det språk hon använder i trängre kretsar. Men offentligt talar hon sedan länge uteslutande ukrainska, ett språk som förhåller sig till ryskan ungefär som danska till svenska.
Det nya språket, frisyren och de ”enkla” kläderna (som i själva verket var svindyra märkeskläder) – tillsammans skulle de ge bilden av en blyg flicka från landet. Men samtidigt gav imagen en aura av upphöjdhet, nästan som ett levande nationalmonument.
Detta har Tymosjenko ofta spelat på. Tidigare under årets valkampanj dominerades hennes affischer av ordet ”Hon”, något som kan tolkas antingen som Tymosjenko eller själva landet Ukraina som också benämns ”hon”.
Men det vore fel att påstå att Julia Tymosjenko är en skapelse av några pr-nissar, en snygg galjonsfigur för anonyma män som säger åt henne vad hon ska göra. Hon är i högsta grad sin egen. Det är hon som bestämmer.
Nästan alla jag talar med betonar viljestyrkan som Tymosjenkos största tillgång som politiker. En tidigare rådgivare beskriver henne som ”en naturkraft” som det inte tjänar något till att opponera sig emot.
– Relationen mellan henne och hennes parti är som mellan en bidrottning och hennes arbetsbin. Hon förklarar inget, argumenterar inte. Hon bara kräver att få saker gjorda, säger Dmitro Vydrin, en före detta allierad och numera politisk fiende till Tymosjenko.
Ukrainsk politik är ofta ett smutsigt spel, med oheliga allianser och plötsliga svek, där fusk, hotelser och rent lurendrejeri ständigt lurar under ytan. Tymosjenko är inte främmande för det spelet. Hon skulle inte ha gjort sig en förmögenhet på naturgas under 1990-talet om hon varit rädd att smutsa ner fingrarna.
Detta ”vet” alla. Samtidigt gör Tymosjenkos drottninglika image att hon på ett symboliskt plan är bortom alla misstankar.
Det sägs om henne att hon ”delar folket”, att man antingen älskar eller hatar henne. Så brukar det ju ofta heta särskilt om starka kvinnliga politiker. Hillary Clinton är ett exempel.
Men i Tymosjenkos fall är det nog sant. Åtminstone har jag under en vecka i Kiev inte träffat någon som är likgiltig när hennes namn nämns. Fast detsamma verkar gälla Viktor Janukovytj, hennes motståndare i morgondagens val.
En oefterhärmlig stil och en vilja som kan försätta berg. Men finns det något mer? Vad vill Julia Tymosjenko?
”Välj en ny väg” är hennes valslogan denna sista kampanjvecka. Det känns konstigt från en sittande premiärminister, som i mångas ögon misslyckats med att hantera den ekonomiska krisen.
En del av hennes politik kan betecknas som populistisk just med tanke på landets konkursfärdiga ekonomi. Hon lovar höjda minimilöner och delar ut nycklar till nya lägenheter i direktsänd tv.
Samtidigt har hon mer ”europeiska” böjelser än sin motståndare, som av många ses som en rysk lakej. Även om hennes intresse för demokrati av europeisk typ nog inte är så stort som många i väst tror.
Problemet är kanske att hon egentligen inte har någon politisk ideologi. Hon byter idéer nästan lika ofta som hon byter sina specialsydda dräkter.
– Ni förstår inte att hon är en skådespelare. Hon imiterar västliga värderingar. I själva verket har hon inga värderingar alls, säger Dmitro Vydrin, rådgivaren som föll i onåd med Tymosjenko.
På måndag får vi kanske se henne i en ny roll som statschef. Möjligen är det då dags för ännu ett stilbyte. Det tycker i alla fall Oleh Pokaltjuk, han som var pappa till flätan.
– Hennes image har spelat ut sin roll. Jag skulle råda henne att byta till en mer modern look. Men hon skulle inte lyssna, säger han.