Den 13 augusti 1961 påbörjades bygget av den mur som skulle komma att dela Berlin under 28 år.
Historien har berättats åtskilliga gånger.
DDR-ledaren Walter Ulbricht hade förberett bygget sedan april samma år. När hans män väl skred till verket den där augustinatten fyra månader senare gick arbetet snabbt: biltrafiken mellan Öst- och Västberlin stoppades, soldater bildade kedja vid sektorgränsen och taggtråd rullades ut.
”Järnridån har gått ned kring Östberlin”, skrev Dagens Nyheters korrespondent Per Sjögren.
Redan då tecknades sambanden för den vetgirige läsaren. Men det som verkligen skedde – att Tyskland i detta nu fick den så avskydda Berlinmuren – var naturligtvis en omöjlighet för journalisterna att se.
Måndagen den 14 augusti beskriver Per Sjögren Östberlin som ett ”härläger”. Rubriken på förstasidan lyder:
”SPÄRRAT ÖSTBERLIN I PANSARGREPP”
Atmosfären fångas i några få nyckelfraser: ”Västberlinarna buade i talkör mot folkpolisen”, ”kommunisterna körde upp med ett dussin pansarvagnar med skjutklara kulsprutor och placerade dem i själva Brandenburger Tor” och ”stämningen i staden var på söndagen (den 13 augusti, reds anm) en blandning av resignation, nervspänning och kokande förbittring”.
Orsaken till DDR:s handlande, som enligt Sjögren sker ”motvilligt”, tillskrivs ”massflykten från Östtyskland”.
Söndagen den 13 augusti lyder rubriken på Dagens Nyheters förstasida följaktligen ”Två östflyktningar i minuten”.
Enligt dagens historieskrivning lämnade omkring 2,5 miljoner människor DDR genom att slinka in i Västberlin över de allierades mindre bevakade sektorsgräns. 1961 var perspektiven snävare:
”Under de 12 första dagarna i augusti har i runda tal 18.000 östtyskar flytt, dvs en stad motsvarande Trelleborg har helt tömts.”
På bild i tidningen syns ”mödrar och barn” som ”väntar i trötthet och förtvivlan i det västberlinska uppsamlingsstället Marienfelde. Allt har de lämna efter sig och är på väg in i ovissheten. (…) Kanske väntar de förgäves på sina män, som blivit stoppade i den kontroll som redan hotar avskära vägen till friheten för de östtyska familjerna.”
Profetian skulle för många visa sig bli sann; familjer splittrades, ibland bara för att man och hustru råkade befinna sig på olika ställen i staden då den skars av. Släktingar, vänner och kolleger kom att aldrig mer återse varandra. I ett slag blev de 52.000 personer som hade sysselsättning i väst arbetslösa eftersom jobben fanns på ”fel” sida gränsen.
Vad var det då som hade hänt, enligt samtiden?
Per Sjögren:
”Spådomen att kommunisterna var i stånd att över en natt regla av Östberlin i alla riktningar blev blott alltför snabbt bekräftad. Tidigt på söndagsmorgonen sände den östtyska nyhetsbyrån ut en kommuniké från Warzawapaktens regeringar med en maning till regeringen i Östberlin att vidta effektiva åtgärder vid sektorgränsen.”
”De nya bestämmelserna innebär att Östberlin avspärras ’tills vidare’ för östtyskar som vill besöka sin egen huvudstad.”
Tisdagen den 15 augusti får DN:s läsare veta att det råder ”explosiv orosstämning” i Berlin. Vågor av arbetare demonstrerar utanför Schöneberger Rathaus där Västberlins regering residerar. Folkpolisen utsattes för stenkastning, vilken besvarades med tårgasbomber som slungades från östsidan.
Efterföljande dagar beskrivs hur järnridån blir ”ännu tätare”. Östberlin är alltjämt ett härläger, ”pansar- och truppbilar dundrar genom gatorna, och stridsvagnar har parkerats på alla strategiska punkter”.
Ännu nämns inte ordet mur i artiklarna. Först den 20 augusti dyker glosan upp, om än i ett något otippat sammanhang. För läsarna berättar Per Sjögren att den uppväxta gränsen – som hittills omnämnts som barriär, resespärr, taggtrådsspärr, handelsspärr och zongräns – i den inringade staden kallas för ”kinesiska muren”.
Den 24 augusti är namnet något mer tillrättalagt; ”Ulbrichts mur” och ”Ulbrichtmuren” är de två uttryck som då används.
I tidningsarkivet från augusti 1961 nämns aldrig Berlinmuren vid dess rätta namn – historien var ännu för nära inpå.