Världen

Säkerhetstjänstens egna tortyrbilder bevis mot al-Assad

Caesars (i blå huvjacka) chockerande bilder på offer från Syriens tortyrkammare kan bli främsta bevisunderlag i den utredning om krigsbrott som Frankrike inlett. Här tar utrikesutskottet i USA:s kongress del av den omfattande dokumentation som Caesar lyckades smuggla ut.
Caesars (i blå huvjacka) chockerande bilder på offer från Syriens tortyrkammare kan bli främsta bevisunderlag i den utredning om krigsbrott som Frankrike inlett. Här tar utrikesutskottet i USA:s kongress del av den omfattande dokumentation som Caesar lyckades smuggla ut. Foto: Jonathan Ernst Reuters

Som al-Assad-regimens fotograf var hans jobb att dokumentera döda kroppar från fängelsehålor och tortyrkammare. Till slut fick han nog. I en ny bok berättar fotografen om diktaturens brott mot folket. Bilderna är bevismaterial när Frankrike nu utreder ­president Bashar al-Assad för krigsbrott.

”När de såg fotot började kvinnorna skrika, riva sig i ansiktet och slita sitt hår. Det var jobbigt, för jag kunde inte säga något, inte säga att jag förstod deras smärta. Själva kunde de inte förolämpa regimen som hade dödat den enas make och den andres bror. Då hade de också blivit arresterade. En av dem svimmade.”

Den som berättar går under kodnamnet Caesar. Kvinnorna han talar om hade kommit in på foto­avdelningen i militärpolisens kontor i Damaskus, i en hangar bara några hundra meter från den syriske diktatorn Bashar al-Assads palats. Deras fruktan och förhoppning var att få reda på vad som hänt deras arresterade familjemedlemmar.

Utdrag ur boken: ”De sade till oss: ’Du fotograferar de här kropparna, från nummer ett till trettio till exempel. Och sedan går du.’”

Under inbördeskrigets första två år i Syrien var Caesar anställd som fotograf i den syriska militärpolisens tjänst. Han och hans kollegers arbete var att dokumentera varje död kropp som kom ur regimens fängelsehålor och tortyrkammare. Var och en med tre olika nummer skrivna på kroppen.

De var en del av en makaber byrå­krati som fortsatte att fungera genom krigets första år. Men vad Caesars överordnade inte visste var att fotografen smugglade ut sina bilder i en minnessticka gömd i skärpet eller i skon.

Utdrag ur boken: ”För att kunna identifiera dem snabbare i mapparna skulle vi ta flera bilder av kroppen, en av ansiktet, en av hela kroppen en från sidan och en bild av benen.” 

Allt som allt blev det 45.000 bilder, varav 26.000 stycken rör 6.627 torterade och ihjälsvultna regimkritiker.

De bilderna kan en dag bli bevismaterial mot den syriska regimens representanter i olika internationella och nationella domstolar. Och Caesar blir då ett nyckelvittne. Så sent som i går offentliggjorde Frankrike att en specialdomstol inlett en utredning om krigsbrott mot den syriska regimen. Med Caesars bilder som främsta bevisunderlag.

Därför hålls Caesars identitet hemlig, liksom hans tillflyktsort någonstans i norra Europa, enligt den franska journalisten Garance Le Caisne.

Utdrag ur boken: ”Jag hade aldrig sett något liknande. Innan revolutionen så torterade regimen för att få upplysningar, i dag torterar de för att döda.”

Nästa vecka publicerar hon boken ”Opération César” i Frankrike. Boken är byggd på flera långa intervjuer med aktörer som har haft insyn i den syriska regimens hantering av regimmotståndare. ”Dödsmaskinen” kallar hon hanteringen. Det främsta och mest unika vittnet är Caesar och det material som han har smugglat ut under krigets förs­ta två år.

Delar av materialet har redan presenterats för flera internationella instanser.

– Caesars arbete är viktigt för det bekräftar sambandet mellan brottsplatsen och regimen, sade Kip Hale, tidigare åklagare för den Internationella domstolen i Kambodja till BBC.

Förra sommaren hördes Caesar av utrikesutskottet i USA:s kongress. President Barack Obama tog däremot inte emot honom, utan han fick nöja sig med ett möte med en rådgivare och ett besök i ett tomt ovalt kontor i Vita huset, berättar Caesar i boken.

Utdrag ur boken: ”Jag såg spår av stearinljus, en gång såg jag spår av en värmeplatta som man använder till att laga te. Den hade bränt ansiktet och håret på någon.”

I somras bekräftade amerikanska FBI officiellt att de tusentals bilder som Caesar och nätverket kring honom smugglade ut är äkta. Några av bilderna visades på Förintelse­museet i Washington DC förra året.

Det är chockerande bilder som han och hans kolleger tog dag efter dag med en Nikon Coolpix-kamera. En stor del av fångarna har troligen dött av hunger. Deras kroppar är som skinn och ben. Andra bär tydliga spår av sadistisk tortyr. Några är barn. En del kroppsdelar har bränts i syra, andra har fått ögonen utslitna, kroppen piskad och flera har bara en blodig fläck kvar i skrevet.

– Jag fick en känsla av att de döda människorna på bild skrek på hjälp till mig, berättar Caesar för författaren.

Utdrag ur boken: ”Somliga personer hade djupa sår, utslitna ögon, utslagna tänder, spår av slag med kablar, sådana som man startar bilar med.”

Det var ingen lätt uppgift att intervjua Caesar, säger Garance Le Caisne.

– Jag har gråtit mycket under det här arbetet. Innan jag träffade Caesar kontaktade jag ett specialiserat psykologcenter för råd. Jag visste ju att varje intervju skulle framkalla känslan av förhör hos honom, minns hon.

Caesar var motvillig och extremt försiktig att prata med henne. Men till slut lossnade saker och en kontakt skapades.

Samtidigt så är det just Caesars krassa sätt att skildra saker som har uppskattats av de internationella, rättsliga experter som han har varit i kontakt med. Den förre officeren har hela tiden berättat samma historia. Han har aldrig påstått att han med egna ögon sett något brott begås. Han var bara en byråkratisk kugge i ett maskineri.

Hemlighetsmakeriet var totalt. I Damaskus fick hans egen familj aldrig reda på att han smugglade ut minnesstickor med bilder till regim­motståndare.

– Från början ville Caesar hoppa av och fly landet, men en av hans barndomsvänner övertalade honom att stanna och fortsätta arbetet. Jag är imponerad över vilken mognad det finns hos regimmotståndarna. Från revolutionens förs­ta dagar fanns det en vilja att dokumentera övergreppen och att göra det på ett vetenskapligt vis, enligt internationella normer. Det kan till exempel vara att lägga en linjal vid sidan av motivet, säger Garance Le Caisne, som själv gjort flera resor inne i Syrien.

Utdrag ur boken: ”Jag var tvungen att ta pauser för att inte brista ut i gråt. Jag gick och sköljde ansiktet i vatten. Hemma mådde jag inte heller bra. Jag hade ändrats.”

Caesar beskriver hur ingen litar på någon annan i diktaturens byrå­krati. Kolleger känner på sig när någon står i begrepp att hoppa av, men vågar aldrig tala om det. Alawiter som kommer från presidentens befolkningsgrupp vid Medelhavet förstärker sin dialekt för att understryka sitt övertag gentemot de andra på kontoret.

När en överordnad ber Caesar att lära upp en ny officer så fruktar han på allvar för sitt liv.

Motståndsnätverket som vakar över honom börjar då planera Caesars flykt. Under en permission iscensätts en attack. En motståndsgrupp påstår att de har dödat honom som hämnd för att han arbetar åt regimen. Familjen iscensätter i sin tur Caesars begravning för att få regimen att tro att han är död. Under tiden smugglas han ut ur landet på grusiga småvägar, med bil- och förarbyten var femte mil.Efter en lång resa kommer både Caesar och hans medhavda bilder till friheten.

Utdrag ur boken:  ”I själva verket var jag skräck­slagen, jag såg framför mig vad jag hade sett under dagen. Jag föreställde mig att mina bröder och systrar skulle bli en av de kropparna. Det gjorde mig sjuk.”

Men för Syriens president Bashar al-Assad har Caesar aldrig funnits, lika lite som masstortyren och kropparna som ruttnade femhundra meter från presidentpalatset och femtio meter från den franska skolan. Bilderna är fejk, enligt al-Assad.

– Det här är betalt av Qatar och de säger att det är en anonym källa. Inget är klart eller bevisat. Bilderna är inte tydliga med vilka personer som de föreställer. Vem säger att det här är gjort av regeringen och inte av rebellerna, sade Bashar al-Assad när Foreign Affairs journalist frågade honom om Caesars bilder.

Fakta. Utdrag ur boken

”Rättsläkarna var våra överordnade. Vi hade inte rätt att prata, än mindre ställa frågor. När någon av dem gav oss en order skulle vi lyda. De sade till oss: ’Du fotograferar de här kropparna, från nummer ett till trettio till exempel. Och sedan går du.’ För att kunna identifiera dem snabbare i mapparna skulle vi ta flera bilder av kroppen, en av ansiktet, en av hela kroppen en från sidan och en bild av benen.

Kropparna var upp­- delade efter avdelningar. Det fanns till exempel ett ställe för de som kom från avdelning 215 i den militära underrättelsetjänsten, en annan från flygvapnets underrättelsetjänst. Det underlättade fotograferandet och klassificeringen senare.

Jag hade aldrig sett något liknande. Innan revolutionen så torterade regimen för att få upplysningar, i dag torterar de för att döda. Jag såg spår av stearinljus, en gång såg jag spår av en värmeplatta som man använder till att laga te. Den hade bränt ansiktet och håret på någon. Somliga personer hade djupa sår, utslitna ögon, utslagna tänder, spår av slag med kablar, sådana som man startar bilar med.”

(…)

”Jag var tvungen att ta pauser för att inte brista ut i gråt. Jag gick och sköljde ansiktet i vatten. Hemma mådde jag inte heller bra. Jag hade ändrats. Jag som alltid hade varit en lugn person blev lätt irriterad både mot mina föräldrar och mot mina bröder och systrar. I själva verket var jag skräck­slagen, jag såg framför mig vad jag hade sett under dagen. Jag föreställde mig att mina bröder och systrar skulle bli en av de kropparna. Det gjorde mig sjuk.”

Rättelse 2015-10-01 12:24
I en tidigare version av artikeln angavs fel stad där Förintelsemuseet finns.