Scotland Yards antiterrorenhet går på knäna och bedriver just nu 70 utredningar mot misstänkta terrorister. Minst tre terrordåd har kunnat avvärjas sedan den 7 juli 2005, men nya kommer, varnar polisen, som häromdagen hävdade att det finns 400.000 människor i Storbritannien som sympatiserar med ett "våldsamt heligt krig".
Men det är inget som Londonborna märker av i sitt dagliga liv.
- Det tog några veckor. Folk var skärrade, började cykla, men det är borta nu. Allt är som vanligt igen.
Barry Wheelhouse stod i sin tidningskiosk utanför Russell Square när människor som var svarta av sot och rök vällde upp ur tunnelbanan. När han såg en kvinna som badade i blod och hörde smällen från bussen på Tavistock Square några hundra meter bort förstod han vad det handlade om. I det fullsatta tåget mellan Kings Cross och Russell Square dog 26 människor.
- I början gick min försäljning ned med 80 procent. Nu säljer jag mer än någonsin. Vi visste att det här skulle komma, så vardagen återvände väldigt snabbt. Londonborna är luttrade, vi har varit med om terrordåd förut, säger Barry Wheelhouse.
Jennie Destefanidis i tobaksaffären bredvid säger samma sak och menar att Londons särskilda karaktär tvingade människor att återgå till det normala.
- Visst kan man tänka till på tunnelbanan. Men i en sådan här stad har man inget val, folk måste ta sig fram. Det är en del av det dagliga livet, säger hon.
Månaderna efter attacken föll antalet resenärer i tunnelbanan med 20 procent och antalet som besökte Londons största turistattraktioner med 30 procent. Under 2006 pekar allt på att såväl antalet turister som tunnelbaneresenärer slår nya rekord.
I parken vid Tavistock Square, bara ett stenkast från där bussen sprängdes, står Andreza Gomes och Martin Höfner, som båda jobbar i närheten.
- Det var som om staden stod helt still i några veckor. Det var så tyst, så sorgligt. Folk var försiktiga, alla var eftertänksamma. Men efter tre veckor började livet återgå till det normala, folk var tvungna att fortsätta sitt liv, säger Andreza Gomes.
Hon använder helst sin cykel numera, men Martin Höfner, som arbetar på det hotell som fick användas som tillfälligt bårhus för de döda, tvekar inte att åka tunnelbana.
- Visst kan det hända igen. Här, i Tyskland eller var som helst i världen. Det går aldrig att veta, säger han.
Till kyrkan vid Tavistock Square utanför vilken bussen sprängdes strömmar fortfarande sörjande anhöriga. Den blev en central morgonen då det inträffade, där folk kunde få kaffe, te eller ringa eftersom mobiltelefonnätet låg nere. Utanför kyrkan står en minnesstaty över händelsen, och på fredagen hålls en multireligiös minnesceremoni för att hedra offren.
- Jag satt på mitt kontor i kyrkan när jag hörde smällen och sprang ut, berättar kyrkoherde Paul Hawkins.
Som alla andra säger han att livet återgått till det normala.
- Det måste det göra. Man har inget val. Men den stora förändringen har varit för muslimerna. Det har varit ett stort trauma för dem att människorna som utförde detta kallade sig muslimer.
En färsk opinionsundersökning visar att 74 procent av muslimerna anser att övriga medborgare ser på dem med ökad fientlighet efter bomberna. Kritiker har också påpekat att endast tre av de tretton punkter för att överbrygga klyftor som premiärminister Tony Blair utlovade har genomförts.
- I det här området är 20 procent av befolkningen muslimer. Vi försöker att närma oss dem, men det är svårt när ungdomsarbetslösheten bland dem är så hög. De känner sig marginaliserade när de inte har jobb, säger Paul Hawkins.
Nedanför Liverpool Street station, där en bomb tog sju personers liv, strosar Rachel Antalie. Hon var i skolan när nyheten om terrorattacken kom.
- Vi pratade om det i skolan, alla var rädda och skakade, men i dag tänker man inte så mycket på det. Fast när jag åker tunnelbana är jag mer uppmärksam än förut, säger hon.
Hur normalt Londonlivet än fortlöper kommer ingen att kunna undgå att påminnas om vad som hände den där ödesdigra dagen för ett år sedan i dag, fredag. Då kommer två tysta minuter att hållas vid lunchtid, blomsterkransar ska läggas ner vid attentatsplatserna, minnesmärken ska sättas upp och en rad ceremonier genomföras, den största i Regent's park under kvällen.