De har setts som rättvisans omutliga riddare, fifflande företagsledares fasa och korrumperade politikers gissel. Men nu är det dags att avskaffa dem, tycker Nicolas Sarkozy. Undersökningsdomarens tid är ute, om "Sarko" får som han vill.
I Sverige höjde väl knappt någon på ögonbrynen när den franske presidenten i sina nyårslöften nämnde att han vill avskaffa undersökningsdomarna. Undersöknings- vadå? Men i Frankrike blev det ett ramaskri, ackompanjerat av enstaka applåder.
Man behöver inte förstå sig på juridiskt finlir som skillnaden mellan inkvisitorisk och ackusatorisk modell i rättssystemet för att förstå att det blir en het fråga. När jag bodde i Belgien på 1990-talet var kända undersökningsdomare något av folkhjältar på kontinenten. I Frankrike nystade Eva Joly under dödshot upp Elf-affären, en stinkande korruptionshärva med trådar upp i den franska statsledningen. Thierry Jean-Pierre och Renaud VanRuymbeke avslöjade skumrask i partiernas finansiering. I Belgien avgick ministrar sedan Véronique Ancia avslöjat att de tagit mutor från en italiensk helikoptertillverkare. I Italien föll hela det politiska huset samman sedan Antonio di Pietros och andra undersökningsdomares korruptionsutredningar avslöjat rötan i bjälklaget.
Hur kan en yrkesgrupp sätta sådana avtryck i samtiden? Redan på 1800-talet skrev Balzac att undersökningsdomaren, som leder förundersökningar om grova brott, är "den mäktigaste personen i Frankrike". Undersökningsdomaren är oavsättlig och kan inte sparkas, har ingen chef över sig och förfogar över kraftfulla maktmedel. På order från en ensam undersökningsdomare kan misstänkta frihetsberövas och storföretag tvingas öppna sina kassavalv och räkenskapsböcker. Mäktiga storföretagsledare och ministrar har fått se sig näpsta av dessa "små domare" som sköter sitt jobb från pappersbelamrade kyffen i justitiepalatsens korridorer.
Undersökningsdomaren är ingen åklagare. I sin utredning ska hon opartiskt söka både det som kan fälla och det som kan fria en misstänkt. Ibland går det snett. Ett franskt skräckexempel är Outreau-affären, en misstänkt pedofilhärva, där arton personer i en by satt häktade upp till tre år men till sist friades. Outreaufallet används nu som bevis för att undersökningsdomare har för stora befogenheter och ett ansvar de inte kan leva upp till.
Men kritiker ser ett annat motiv till Sarkozys önskan att ta bort undersökningsdomarna och låta åklagare ta över. För åklagarmyndigheten lyder under justitieministern. Hade Elf-affären och andra skandaler där spåren lett till makten kunnat rullas upp av en åklagare som lyder under regeringen? frågar kritikerna.
Det kan man verkligen undra.