Tsvetanka Jordanova bjuder på läsk i familjens minimala men prydliga rum i en barack på en ödetomt bakom ett högt metallstaket i Parisförorten Bagnolet. Hon ser nästan andäktig ut när hon talar om hur hennes liv förändrats sedan hon och hennes man erbjöds plats här med sina två döttrar när lägret de bodde i brunnit ned 2008:
– Vi känner oss som vanliga människor nu!
– Vi lagar mat, vi skickar i väg barnen till skolan, vi går till jobbet, precis som alla andra, säger hon.
Hennes man Ivan jobbar på ett bygge, och själv har hon efter flera städjobb just anställts som kommunal skolpolis.
Ett femtiotal personer bor i denna ”integrationsby” i Bagnolet. Liksom Tsvetanka Jordanova, hennes make och döttrarna Maria och Julia är de alla bulgariska romer. För 50 euro i månaden får de här gemensamt kök, matsal och toalett, eget rum för familjen och hjälp att få in barnen i skolan och hitta jobb.
Idén till ”integrationsbyar” föddes i Parisförorten Aubervilliers. Stadens borgmästare Jacques Salvator berättar för DN att det började 2006 när 200 romska familjer från Rumänien slagit läger här.
Folk i denna gamla arbetar- och invandrarkommun är rätt toleranta, säger han, ”eftersom många inklusive jag själv är barn och barnbarn till folk som varit i samma situation”. Men ingen gillar att stöta på desperata människor som står och gräver i soptunnan.
– Vi sade oss att Aubervilliers kan inte ta emot all världens elände men lite kan vi väl göra, säger borgmästaren.
Man kläckte idén till ”villages d’insertion”, integrationsbyar, där en utvald grupp skulle få hjälp att lotsas in i samhället med sikte på att klara sig själv efter tre år. Kommunen förhandlade med romerna i lägret. De valde ut de 20 familjer som skulle få chansen.
Experimentet slog väl ut, säger Jacques Salvator. Flera familjer har lyckats, fått jobb och egen bostad. Deras barn klarar sig bra i skolan.
– Det snackas så mycket om romer – att de inte kan anpassa sig, inte sköta ett jobb. Vi har visat att det inte är sant!
Men integrationsbyarna är inte okontroversiella. Kritikerna tycker att de är betänkligt lika interneringsläger med vakter, staket och besöksförbud. Det är nödvändigt, säger Jacques Salvator, ”annars skulle det snart bli en kåkstad av alltihop”.
Tsvetanka Jordanova säger att hon i början tyckte det var jobbigt med staket och vakter men att hon vant sig. Vakterna är hyggliga. Och allt känns ljusare sedan hon fick jobb:
– Förr kände jag mig ofta orolig och nervös. Men i dag är jag mycket lugnare, säger hon.
Flickorna trivs med skolan. Maria, den äldsta, ska utbilda sig till hårfrisörska men drömmer om att bli modedesigner. Lilla Julia talar bra franska. Drömmen nu är att maken Ivan ska få en längre anställning så att familjen kan få eget hyreskontrakt.
– Och här i Paris kan jag ta en kaffe på ett kafé utan att bli bortkörd som i Bulgarien. Vår framtid är i Frankrike, säger Tsvetanka Jordanova.