I onsdags föll Israels president Shimon Peres ur rollen. Enligt protokollet skall han inte ta ställning i politiska stridsfrågor, i synnerhet inte utomlands. Men under ett tal i Oxford uppmanade Peres hela världen att ställa sig bakom det saudiska fredsinitiativet från 2002 – som Israel förkastade då det begav sig.
Under samtal med Barack Obama har Peres propagerat allt vad han orkar för denna lösning och väckt försiktigt intresse.
När Riyad lanserade sin plan var det en direkt följd av al-Qaidas attacker mot USA. Det blev en smärtsam självprövning för den saudiska ledningen, som i åratal finansierat muslimska terrorrörelser i en rad länder.
Det saudiska initiativet, som för första gången gläntade på dörren till fred och normalisering mellan Israel och hela arabvärlden, kom antagligen för sent och under en amerikansk ledning som inte hade förstånd att värdera det. Men det rörde sig om en formidabel kursändring. Israel, läs premiärminister Ariel Sharon, avfärdade det. Det var lätt gjort eftersom det innehöll en paragraf om de palestinska flyktingarnas rätt att återvända, en paragraf som Sharon valde att tolka som ett ultimatum.
I dag är regionen värre däran än 2002. Hamas, Hizbollah och Iran har flyttat fram sina positioner. Israels reträtt från Gaza 2005 och den kroniska beskjutningen av israeliska samhällen har vänt den israeliska opinionen på ett farligt vis. Få israeler tror längre på fred.
Den palestinske premiärministern Salam Fayad har i detta läge, möjligtvis i samordning med Peres, tagit ett djärvt steg: Under en informationskampanj i den hebreiska pressen säkerligen betald av saudierna förklarar man för israelerna allt vad de har att vinna på den saudiska planen, ett tilltag som ådragit PLO spott och spe från Hamas talesmän.
Då och då skapas en smula svängrum för diplomatiska manövrer i regionen. Nu som förr hänger allt på hur mycket USA är berett att satsa. Spåren förskräcker och Obama har goda skäl att inte bränna sin prestige på en omöjlig sak. Men även om utsikterna är mikroskopiska så är vinsten oerhörd och i linje med USA:s direkta intressen. En förverkligad saudisk fredsplan vore början till slutet för både Hamas, Hizbollah och det iranska kärnvapenprogrammet.
Är Obama villig spelar det inte så stor roll om de israeliska nationalisterna segrar i valet i februari. Deras ledare Benjamin Netanyahu måste hålla tand för tunga under valkampanjen han konkurrerar med två fanatiska extremistpartier. Men han är inte avskärmad från verkligheten och vet vad Israel står i begrepp att vinna.