Georgien sjöng om fred i årets schlager-EM, men det var Ryssland som vann. Nu har schlagersegraren och blivande värdlandet för första gången i tävlingens historia invaderat ett annat deltagarland. Hur går det då med nästa års final i Moskva?
Vi hade väl börjat vänja oss vid att Eurovision Song Contest är ett slags politisk seismograf. Gång på gång har de europeiska tevetittarna lyckats pricka in landet där nästa stora urladdning är på gång i Europa. Segrar i eurovisionsschlagern har följts av revolution, politisk kris eller åtminstone inträde i EU.
Fast när Dima Bilan vann för Ryssland i årets final i Belgrad trodde jag att Ryssland liksom Irland på 90-talet bara helt enkelt var ett land med oemotståndligt flyt, ångande av vinnarkänsla efter segrarna i hockey-VM och Uefacupen och med kassakistorna stinna av olje- och gaspengar.
"Att Ryssland rundar av denna segersvit med sin första viktoria i schlager-EM känns bara logiskt", skrev jag i maj. Men nu har detta nya, självsäkra Ryssland valt den internationella isoleringens väg genom att kröna sin segersvit med en viktoria på slagfältet.
I detta storpolitiska spel är Eurovision Song Contest 2009 naturligtvis en bisak, men jag kan inte låta bli att undra hur tävlingen påverkas. De ryska förberedelserna är i full gång och tas på största allvar av de styrande i landet.
Den 21 juli meddelade premiärminister Vladimir Putin efter ett regeringssammanträde att schlagertävlingen kommer att hållas i Moskva, och att vice premiärminister Alexander Zjukov ska lägga fram en plan för evenemanget. Zjukov har sedan meddelat att nästa års final äger rum den 16 maj och ska troligen hållas i Olympiiskij Stadium, OS-arenan från 1980.
Men hur kul blir det egentligen med sångtävling och paljettglitter i skuggan av kriget i Georgien? Estlands kulturminister Laine Jänes har försiktigt tagit upp en diskussion om att bojkotta schlager-EM i Moskva. Fast hon har inte bestämt sig, det vore ju tråkigt för artisterna att missa tävlingen, och dessutom ska ju kulturen bygga broar mellan folken.
Jo, den ska ju det. Och jag tänker på Diana Gurtskaja, sångerskan som tävlade för Georgien i Belgrad i år. Hon är född i Abchazien, är blind från födseln och tvingades som barn fly undan strider i hemstaden. Hon har levt i flyktingläger, hon är gift med en Moskvaadvokat och är populär i både Ryssland och Georgien. Hennes sång i Belgrad var en brinnande bön om fred:
"My land is still crying
Torn in half
My world is slowly dying
My heart is only crying
Peace and love."
Men grundarnas dröm om schlagertävlingen som ett redskap för att skapa enhet och fred i Europa ter sig ändå betänkligt naggad i kanten i dag.