Klockan har passerat midnatt för länge sedan när tåget från Sofia ett par timmar försenat rullar in i Niš, tredje anhalten på DN:s tågresa över den europeiska kontinenten. Den skraltiga tågvagnen, förseningen och de oförklarliga stoppen efter resan känns som en symbol för Serbiens fortsatta isolering i Europa, tio år efter Jugoslavienkrigens slut.
Niš är en av de äldsta städerna på Balkanhalvön, ett historiskt vägskäl mellan öst och väst. Här föddes Konstantin den store, den romerske kejsaren som lade grunden till dagens Istanbul. Här delade sig romarnas ”Via Militaris” och här delar sig fortfarande den europeiska huvudvägen – österut mot Turkiet och Mellanöstern, västerut mot Grekland.
Attila och hans hunner erövrade staden, Hitler-Tyskland byggde ett koncentrationsläger här. Under Kosovokriget 1999 föll Natobomber i centrala Niš.
Och i Niš är historien ständigt närvarande. År 1809 besegrades serbiska rebeller av det osmanska imperiets turkiska armé vid Cegar-kullen en bit utanför staden. Det var samma år som det svenska riket nästan halverades genom Rysslands erövring av Finland.
Men frågar man folk på gatan i Sverige vad som hände 1809 är det få som vet svaret på rak arm. Efter 1809 har svenskarna sett framåt, inte bakåt.
I Niš däremot kan alla historien om Stefan Sindjelics blodiga nederlag mot turkarna. Och som en ständig påminnelse finns det fasansfulla monument som de segerrika turkarna lät uppföra för att avskräcka från nya upprorsförsök – ett torn byggt av de besegrade serbernas flådda och avhuggna huvuden. Det ger fortfarande en stöt i magen att möta raderna av tomma ögonhålor hos det som för två hundra år sedan var levande människor.
En annan av Niš sevärdheter är koncentrationslägret från andra världskriget. Ett hundratal partisaner lyckades rymma härifrån, men ledaren för den djärva flykten blev senare skjuten utanför Niš. Hans porträtt finns på väggen i en av barackerna, en bildskön ung man med vemodig blick.
Men Niš är också en universitetsstad med 30.000 studenter och en industristad som har det kärvt i dag. Våra guider pekar ut den stora elektronikfabriken där förr 20.000 anställda tillverkade all slags hemelektronik, från tvättmaskiner till teveapparater. I dag arbetar bara 1.000 personer där.
På kommunalhuset träffar vi Mile Ilic, ordförande i kommunfullmäktige. Han bekräftar att det ekonomiska läget är dystert:
– Det största problemet är att arbetslösheten är mycket hög, den ligger på 25–30 procent. Vi har inte fått hit de utländska investeringar vi hoppats på, kanske på grund av den ekonomiska krisen.
Genomsnittsinkomsten i Niš är låg, bara 200 euro i månaden. Hade vi kommit några timmar tidigare hade vi fått se arbetare protestera mot de låga lönerna, berättar Mile Ilic.
Ändå, säger han, har Niš många fördelar utöver sitt läge som strategisk transportknut. Ett universitet med tekniska och medicinska fakulteter, Serbiens näst största universitetssjukhus, välutbildad arbetskraft.
– Fast, säger han dystert, det är många välutbildade människor som står och väntar på arbetsförmedlingen.
Mile Ilic tillhör det serbiska socialistpartiet och var på 90-talet Niš starke man, nära allierad till Slobodan Milosevic. Han förlorade makten i Niš 1996–97 efter stora protestdemonstrationer och strejker och efter ett lokalval där hans parti till sist fick erkänna sig besegrat efter anklagelser om massivt valfusk.
I dag ingår dock det serbiska socialistpartiet i den styrande koalitionsregeringen, både i landet och staden.
Det dominerande intrycket i Niš förblir ändå isolering, som om stadens invånare såg på resten av Europa genom en glasruta. Alla talar om hur krångligt det är att få visum för ett enkelt turistbesök i ett annat europeiskt land.
Och intrycket bekräftas när vi träffar tre unga akademiker från universitetet i Niš. Aleksandra Ilic är 28-årig jurist, specialiserad på arbetsmiljörätt. Milos Petrovic är 26-årig teknist, i dag arbetslös. Milos Cvjetkovic, 24 år, pluggar på Niš motsvarighet till handelshögskolan. De var barn under Jugoslaviens blodiga sönderfall på 90-talet, men de lever i dag med dess konsekvenser. Serbien har en dålig image, suckar Milos Petrovic:
– Det serbiska folket framställs i en felaktig dager, som vildar och inte som bildade människor. Men i själva verket är vi ett gästfritt och vänligt folk.
Ett stort problem är bristen på kontakt med andra europeiska universitet, säger Aleksandra Ilic:
– Man måste hitta sina egna vägar om man ska få kontakter. Fakulteten hjälper inte till. Det finns utbytesprogram, men de måste marknadsföras bättre. De annonseras inte ut ordentligt.
Milos Petrovic instämmer.
– Ett problem är att vi inte har tillgång till utländska böcker och tidskrifter. Vid min fakultet finns ingen utländsk litteratur.
Trots allt finns hopp om framtiden i Niš. Den franska byggvarufirman Mr Bricolage har bestämt sig för att investera där. Och på hotellet träffar vi Dejan Zivkovic, framgångsrik Stockholmsföretagare med rötter i Niš. Han är redan delägare i ett hotell i sin gamla hemstad och intresserad av att investera mer, men saknar svenska bankfilialer i Serbien.
– Jag vill investera i Serbien. Det finns många serbiska företagare i Sverige som skulle vilja satsa här där det finns billig arbetskraft om det bara fanns svenska banker som kunde hjälpa oss och samtidigt tjäna pengar, säger han.
År 2013 ska Niš stå värd för när kristna kyrkor samlas för att fira 1700-årsminnet av ediktet i Milano som år 313 gjorde kristendomen laglig i det romerska riket. Inför firandet byggs en ny kyrka i Niš. Och till skillnad från alla de kyrkor som genom seklerna skövlats av fiender kommer den här att få stå kvar, säger Vladimir Djordjevic, pressråd i kommunfulmäktige:
– Vi tror att vi nu har gått in i en period av fred och inte kommer att ha fler krig.