Jerusalem.
De tiotusentals israeler som demonstrerar för en utväxling av soldaten Gilad Shalit, fånge hos Hamas i Gaza, har blivit en svår huvudvärk för den israeliska regeringen.
I tolv dagar ska demonstranterna marschera genom Israel. Nu har de nått halvvägs mot slutmålet, premiärminister Netanyahus kansli i Jerusalem, och regeringen pressas allt hårdare mellan Hamas och de demonstrerande israelernas krav.
Fyra år efter att Shalit fördes bort från en exercisplats i södra Israel via en tunnel till Gazaremsan har hans belägenhet blivit en samlande symbol för israeler ur olika läger. Två av Israels mest omhuldade principer, att aldrig kompromissa med terrorister och att aldrig lämna soldater kvar på slagfältet, har i hans fall kolliderat på ett olösligt vis.
Hamas vägran att låta rödakorspersonal besöka den 23-årige pansarkorpralen är en krigsförbrytelse, men varken den ryska eller den franska regeringen, som har relationer till Hamas, har lyckats beveka islamiströrelsen på den punkten. Besök hos Shalit, hävdar
Hamas, skulle kunna utnyttjas av Israel för att lokalisera hans förvaringsplats.
Hamas har fastställt priset på ett frisläppande av Shalit till drygt tusen palestinska fångar. Premiärminister Benjamin Netanyahu har accepterat den taxan, men förkastar den lista på namn som Hamas presenterat. Där finns alla de inblandade i de stora bombvågen mot israeliska civila 2001–2003, det blodigaste kapitlet i landets historia.
Att kapitulera för Hamas krav vore högst obehagligt för Netanyahu, så här nära inpå Hamas propagandatriumf efter båtdramat i Medelhavet i maj. Då tvingades Israel att lätta på embargot mot Gazaremsan – ett embargo vars motiv var att pressa Hamas att släppa Shalit.
Netanyahu vägrar att låta viktiga Hamasfångar återvända till sina hem på Västbanken, och vill att de går i exil, vilket Hamas vägrar höra talas om. Israeliska säkerhetsexperter
har delade meningar om riskerna. Vissa menar att det bästa vore att placera dem just på Västbanken, där de skulle bli intensivt påpassade av PLO-regeringens säkerhetstjänster.
Men regeringen i Ramallah vill till varje pris undvika glädjekarnevaler kring hemvändande
Hamashjältar på sitt revir.
Den passionerade uppslutningen för Shalits sak är inte ny, aktivister belägrar premiärministerns kansli och hans residens dygnet runt sedan flera år. Men rörelsen har växt sig starkare efter att embargot mot Gaza övergivits och regeringens möjligheter att pressa Hamas ter sig minimala.
Många israeler anser dock att det vore ödesdigert att ge efter för kraven, och att en utväxling på Hamas villkor vore en inbjudan till nya försök att föra bort israeler. Någon sådan inbjudan verkar dock överflödig: var och varannan vecka görs försök att gräva tunnlar under gränsen mellan Israel och Gazaremsan intill israeliska baser.
Den som har sista ordet hos Hamas är rörelsens högsta råd al-Shura, där Khaled Mashal har sista ordet. Mashal driver en hård linje gentemot den lokala ledningen inne i Gaza, som vill få ett slut på historien. Den tyske medlaren Gerhard Conrad har flera gånger hotat att avbryta sin skytteldiplomati om inte parterna visar sig mer medgörliga.
Mellan Khaled Mashal och Netanyahu finns gammalt groll. 1997 gav premiärminister Netanyahu order om att döda Mashal i Amman. Attentatet lyckades, men Mossadagenterna greps och Kung Hussein av Jordanien tvingade Netanayahu att skicka en läkare med ett motgift, som räddade Mashal och grundmurade hans hjältestatus inom Hamas.