Libanon är det i särklass öppnaste och friaste landet - bortsett från Israel - i Mellanöstern. Därav följer dock inte att det parlamentsval som går av stapeln på söndagen är demokratiskt i vår mening.
Främst beror detta på att valsystemet är baserat på religiösa sekter. Det innebär visserligen att samtliga av landets elva religiösa minoriteter garanteras representation i parlamentet. Men det betyder samtidigt att de religiösa sekterna, och inte politiska partier, kontrollerar hur en majoritet i parlamentet utformas, samt att valrörelser utspelas enbart inom sekterna.
Parlamentets 128 ledamöter är lika fördelade mellan muslimer och kristna, med 64 platser på vardera sidan. Inom varje sida är parlamentsplatserna fördelade på olika religiösa falanger.
Det ger sunnimuslimer och shiamuslimer 27 platser vardera, druserna åtta platser och alawiterna två. På den kristna sidan är 34 platser reserverade för maroniter, 14 för grekortodoxa, åtta för katoliker, sex för armenier och två för andra kristna minoriteter.
Centralregeringen är organiserad på liknande sätt. Enligt konstitutionen från 1943 ska presidenten alltid vara maronit, premiärministern alltid sunnimuslim och parlamentets talman alltid shiamuslim. Sedan följer en motsvarande uppdelning mellan de religiösa minoriteterna i parlamentets utskott och vissa statliga förvaltningar.
Den här rigida uppdelningen återspeglar folkräkningen från 1943, då de kristna utgjorde ungefär halva befolkningen, följda av sunnimuslimer med cirka 30 procent och shiamuslimer med cirka 20 procent.
Den politiskt viktigaste konsekvensen av detta unika sektsystem är att valkampanjer i västerländskt demokratiskt mening inte äger eller ens kan äga rum. För det är enbart inom sekterna som väljarnas röster fördelas, och sekternas representation i parlament och centralregering är alltid densamma. Någon demokratisk cirkulation till följd av skiftande väljarmajoriteter kan det alltså aldrig bli fråga om.
Den rigida politisk-religiösa sektindelningen är också det viktigaste skälet till att Libanon, nästan tjugo år efter det blodiga inbördeskriget 1975-90, alltjämt är en påfallande instabil stat. För sedan 1943 har befolkningsfördelningen mellan sekterna skiftat så att shiamuslimerna numera är flest med cirka 40 procent medan kristna och sunnimuslimer har cirka 30 procent vardera.
Inte oväntat har detta lett till växande shiamuslimska krav på att få en större bit av den politiska kakan. Detta förmärktes redan under inbördeskriget, då den relativt moderata shiagruppen Amal bildades 1979 just för att ge shiamuslimerna en starkare position gentemot maroniter och sunnimuslimer.
Men i dag är det den långt radikalare islamiströrelsen Hizbollah som tagit täten när det gäller att flytta fram shiamuslimernas positioner. Särskilt efter spektakulära militära aktioner mot Israel år 2000 (då Israel tvingades avbryta sin ockupation av södra Libanon) och 2006 (då Israel misslyckades med att besegra Hizbollah) har Hizbollah trätt fram som den enskilt starkaste politiska kraften i Libanon.
Detta trots att Hizbollahs skyddsmakt Syrien våren 2005 tvingades avbryta sin nästan tre decennier långa militära närvaro i Libanon efter mordet på tidigare premiärministern Rafiq Hariri, som Syrien (numera också Hizbollah) anses ha legat bakom. Och trots att i Haririmordets kölvatten en provästlig koalition av kristna och sunnimuslimer (ledda av Hariris son Saad) lyckades vinna majoritet i parlamentsvalet i juni 2005 och bilda regering.
Hizbollah är också den enda av Libanons sektgrupperingar som har kunnat behålla, och med iransk hjälp kraftigt förstärka, sina väpnade styrkor, vilket man tydligt demonstrerade i nappataget med Israel sommaren 2006. Det har varit en nagel i ögat på de flesta andra sekter och politiska falanger, samtidigt som Hizbollahs popularitet har skjutit i höjden varje gång rörelsen har trappat upp "motståndskampen" mot Israel.
Men när sunnimuslimer och regeringssoldater för ett drygt år sedan försökte konfiskera Hizbollahs kommunikationssystem och andra militära tillgångar blev de blixtsnabbt nedslagna med betydande blodsspillan. Först när regeringskoalitionen gick med på att ge Hizbollah och dess allierade i parlamentet i praktiken vetorätt över alla regeringsbeslut lägrade sig ånyo ett spänt lugn över libanesisk politik.
Det finns andra tecken på att Hizbollah seglar i stark medvind. För tre år sedan gick den maronitiske generalen och tidigare premiärministern Michel Aoun över på Hizbollahs sida och gav därigenom ett kraftigt rösttillskott till shiamuslimernas block i parlamentet. Det tolkades allmänt som att många kristna fruktar att de håller på att manövreras ut i libanesisk politik och att det därför är klokast att gå över till den sida som synes segra i längden.
Detsamma gäller druserna och deras historiske ledare Walid Jumblatt. Den 28 maj publicerades i den Hizbollah-vänliga tidningen Al-Akhbar en utskrift av ett möte som hövdingen Jumblatt nyligen haft med sina underlydande schejker. Där deklarerade Jumblatt att det nu är dags för druserna att vända regeringskoalitionen ryggen och i stället liera sig med shiamuslimerna. En remarkabel helomvändning som, om den blir verklighet, kommer att tillförsäkra Hizbollah och dess kumpaner en stabil majoritet i parlamentet efter valet.
Och då kommer shiamuslimerna i Libanon inte blott ha chans att ändra konstitutionen så att de politiska institutionerna bättre motsvarar deras befolkningsstyrka. Då kommer också Hizbollah att kunna börja omforma hela Libanon i islamistisk och antivästlig riktning.