När Kaj Bern började på Volvos amerikanska dotterföretag 1964 fick han löfte om gratis livslång sjukvårdsförsäkring. Det är något han hade nytta av så sent som i oktober, då han gjorde en starroperation som skulle kostat honom motsvarande 34.000 kronor om han varit oförsäkrad.

Nu får han betala 1.000 dollar (cirka 6.500 kronor) i självrisk, resten täcker försäkringen.

Men i takt med att de amerikanska sjukvårdskostnaderna stigit och Volvos vinstkrav ökat, har förmånen naggats i kanten.

När Volvo Personvagnar köptes av amerikans-
ka Ford 1998 infördes en avgift på 54 dollar i månaden på de anställdas försäkringar. Och från och med årsskiftet har Ford ensidigt sagt upp avtalet. Kaj Bern bör bekosta sin sjukvård själv i fortsättningen, menar företaget.

Att teckna en privat sjukförsäkring kommer att kosta mig minst 350 dollar i månaden eller halva min månadsbudget, säger 74-årige Kaj Bern när jag träffar honom hemma i huset i Cary, en prydlig förort till universitetsstaden Raleigh i North Carolina.

Han är änkling sedan två år, hustrun Nell gick bort i cancer. Barnen bor i Atlanta.

Kaj är född i Gävle och uppvuxen i Arvika. Han utvandrade till USA 1959 och blev amerikansk medborgare 1970. Svenskan är förvånansvärt felfri. Det är bara en lätt amerikansk accent och vissa ålderdomliga ordvändningar som avslöjar att engelskan i nära ett halvsekel varit Kaj Berns förstaspråk.

Att USA har ett minst sagt ihåligt vårdförsäkringsskydd börjar bli väl känt även utanför landets gränser.

Sverigeaktuella "Sicko", dokumentärfilmaren Michael Moores senaste verk, ägnas helt åt avarterna i den amerikanska sjukvården. Det faktum att 47 miljoner amerikaner var sjätte medborgare helt saknar sjukförsäkring är inte obekant i Sverige. Att fattiga amerikaner hamnar i kläm i sjukvården är knappast någon nyhet.

Mindre känt är att allt fler hyggligt välbärgade medborgare, likt Kaj Bern, som hittills haft tillgång till snabb och bra sjukvård genom sin arbetsgivare, får se sina förmåner försvinna. Företagen anser sig inte längre ha råd med de generösa försäkringarna.

För amerikanska exportföretag har systemet blivit en konkurrensnackdel gentemot andra i-länder, där samhället står för sjukförsäkringen, och mot tredjevärldenländer där varken privat eller allmän sjukförsäkring är utbyggd.

Tydligast syns detta i bilindustrin. De amerikanska biljättarna, som för bara några decennier sedan dominerade världsmarknaden och själva kunde styra prissättningen, beskrivs numera som "sjukvårdsföretag med biltillverkning".

Sjukvårdskostnaderna uppgår till 1.500 dollar (cirka 10.000 kronor) för varje bil som tillverkas av General Motors, Ford eller Chrysler motsvarande siffra för japanska Honda är 1.000 kronor. Så sent som för någon månad ledde konflikten om hur de Chrysleranställdas pensioner och sjukförsäkringar ska finansieras till storstrejk.

De flesta amerikaner, eller drygt 60 procent av dem under 65 år, får fortfarande sin sjukvårdsförsäkring genom arbetsgivaren.

Men systemet att låta företagen ha huvudansvaret för medborgarnas sjukförsäkring har visat sig allt annat än kostnadseffektivt. Sammanlagt utgör USA:s sjukvårdskostnader närmare 17 procent av landets bruttonationalprodukt, eller ungefär dubbelt så mycket som OECD-genomsnittet utan att det leder till bättre folkhälsa.

Och sjukförsäkringskostnaderna i USA har stigit med 78 procent under det senaste decenniet, visar statistik från det oberoende forskningsinstitutet Kaiser Family Foundation.

De här nedslående siffrorna är väl kända bland amerikanska politiker och beslutsfattare. Om det är något som det finns en bred politisk enighet om, från den mest mörkblå republikan till den liberalaste demokrat, så är det att USA:s dyra och krångliga sjukförsäkringssy-stem måste förändras.

Vid sidan om Irakkriget och diskussionen om ett angrepp mot Iran, är sjukförsäkringsfrågan det hittills hetaste ämnet i debatten inför nästa års presidentval.

Men hur reformeringen ska genomföras råder det vitt skilda åsikter om.

Hillary Clinton, som än så länge har störst väljarsympatier bland demokratiska partiets presidentkandidater, har lanserat ett ambitiöst förslag som ska ge alla rätt till sjukförsäkring. Systemet liknar den allmänna sjukförsäkringen av europeisk modell, så till vida att alla medborgare ska betala en premie.

För Clinton är frågan delikat 1993, i början av maken Bills första presidentperiod, fick hon i uppdrag att utreda ett heltäckande sjukförsäkringssystem. Men förslaget sköts i sank av Bill Clintons politiska motståndare, understödda av lobbyister inom läkemedels- och försäkringsindustrin.

Nu säger Hillary Clinton att hon lärt av sina misstag och härdats av det motstånd hon tidigare mött.

President George W Bush har försökt lansera en modell med individuella skattebefriade sjukvårdskonton men inte kommit särskilt långt. Bush är svuren motståndare till skattefinansierad vård.

Under hösten har demokraterna i kongressen försökt genomföra ett förslag som skulle ge barn i låginkomstfamiljer tillgång till fri sjukvård. Det handlar om barnfamiljer som ligger strax över gränsen för att få Medicaid, det statliga sjukvårdsprogrammet, men som ändå inte tjänar tillräckligt för att kunna bekosta en privat sjukförsäkring för sina barn.

Men presidenten stoppade förslaget, som skulle kosta 35 miljarder dollar (230 miljarder kronor), med sitt veto. Reformen skulle finansieras med en skattehöjning på tobak och det ville inte Bush veta av.

Republikanernas ledande presidentkandidat Rudy Giuliani förespråkar skattesänkningar som en metod att locka fler medborgare att teckna privat sjukförsäkring.

En av Giulianis rivaler, Mitt Romney, var under sin tid som guvernör i Massachussetts med om att sjösätta en sjukförsäkringsreform som är snarlik den som demokraternas presidentkandidater nu för fram. Den innebär att alla medborgare tecknar en obligatorisk sjukförsäkring, ungefär som en bilförsäkring.

Romney, som kämpar för att övertyga de republikanska väljarna att han är en sann konservativ, har dock valt att inte framhålla sina insatser på sjukförsäkringsfronten.

Kaj Bern är varken demokrat eller republikan, säger han, och har inte tagit ställning till presidentkandidaternas utspel i sjukförsäkringsfrågan. För hans del handlar det om att det avtal som han skrev under med Volvos representanter år 1990 ska gälla. Det var det år han tog avgångsvederlag från företaget.

Jag har pratat med en gammal arbetskamrat som har en dotter som är jurist. Hon säger att enda chansen är att stämma. Men en rättsprocess kan ta flera år, det orkar jag inte med. Jag hoppas i stället att företaget ska stå för sina löften till en som börjat och slutat sitt yrkesliv på Volvo. Jag anställdes ju som bilmekaniker hos Ernst Nilson (en Volvoåterförsäljare) redan 1949, långt innan jag flyttade till USA.

Men jag klandrar inte Amerika. Jag har levt ett rikt liv och fått chanser här som jag inte skulle fått om jag stannat i Sverige. Kanske har facken krävt för mycket på senare år, dom hade mer fog för sin kamp i bilindustrins början, när de anställda behandlades som slavar. Å andra sidan får man inte glömma att bildirektörerna tjänar fruktansvärt mycket pengar i dag, oavsett om det går bra eller dåligt för företagen, säger Kaj Bern.