Det finns helt enkelt ingen personal som kan ta hand om flodvågen av människor med brutna, krossade, klämda och sargade lemmar som väller in på universitetssjukhuset, ett av de få som står kvar efter jordbävningen. Fast det vore skönmålning att kalla detta för ett sjukhus. Snarare är det ett stort ohälsosamt väntrum för chockade, skadade och infekterade.
Mitt i allt detta finns Colla, som bara kan hoppas att de utländska läkarlagen kommer snart.
– Jag befann mig i trädgården och gick in i huset för att hämta en läxbok, berättar hon med låg röst.
– Då kom skalvet och vårt hus föll ner över mig.
Colla delar sitt öde med hundratals andra – betydligt värre skadade – patienter som ligger och sitter på golven eller ute på gårdsplanen. De flesta har krosskador, och behandlas de inte snabbt följer svåra infektioner. Det ser ut som ett medeltida slagfält, utan fältskärer. Ingen gör något åt flugorna som surrar och kryper på öppna sår och smutsiga förband. En tung lukt av sjukdom och död vilar över korridorerna. Men det finns bara tre operationsbord, och de som väntar på golven är flera hundra.
– Ingen vet ens hur många patienter som finns härinne. Det finns minst lika många utanför som inte har släppts in, säger Luiz de la Fuente, sjuksköterska från Madrids räddningstjänst.
Luiz de la Fuente har stor erfarenhet från humanitära katastrofer, senast i Pakistan. Han var del i en mindre förtrupp som flög ner för två dagar sedan, som därefter tillsammans med ett hundratal läkare och sköterskor från Spanien, Chile, Venezuela och Kuba ska bygga upp ett fungerande sjukhus. Han delar frustrationen över att det tar tid. De första timmarna är avgörande för en lyckad behandling av den här typen av skador.
– Situationen är helt galen, det kan inte fortsätta så här. I går dog en gravid kvinna på operationsbordet. Vi förlorade barnet också. Men om ett dygn finns den medicinska personalen på plats, så då kan vi få i gång vården på allvar.
Läget på sjukhuset är en avspegling av hur omvärlden klarar av att hantera en så stor katastrof som jordbävningen i Haiti. Räddningsexperter talar om en ”logistisk utmaning” att få hjälpflödet att fungera smidigt.
Situationen på den lilla flygplatsen i Port-au-Prince har beskrivits som kaotisk. Ett virrvarr av olika hjälporganisationer trampar varandra i hälarna och den enda landningsbanan begränsar inkommande trafik. Ibland kan flyg tvingas vänta i timmar på landningstillstånd. När jag skulle landa cirklade vårt lilla propellerplan i nära en timme över staden. Det är frustrerande men kan förklaras av trängseln i luften.
För att den massiva luftbron med bistånd till Haiti ska bli effektiv krävs inte bara att räddningen flygs in, utan även att hjälpen når ut till de miljonerna hemlösa, skadade och chockade. Och att de döda tas om hand och begravs.
Men någon inhemsk myndighet syns inte till. Det ståtliga presidentpalatset har fallit ihop som en sufflé. All auktoritet är utländsk, antingen under FN-flagg eller i form av USA:s militärmakt.
Efter att ha följt den växande hjälpoperationen i några dagar har jag ändå inget intryck av att det skulle råda kaos. Även om hjälpoperationen med nödvändighet är improviserad är den väl samordnad av FN:s två samordningsorgan på plats, som dirigerar de olika lagen dit de behövs. Problemen ligger mera i de många flaskhalsarna: flygplatsen är för liten, bränslebrist råder, vägarna är dåliga, hamnen är ur funktion.
Jag har kunnat följa detta på nära håll – jag satt under flera timmar intill en av FN-samordnarna på flygplatsen, en ung amerikan som lugnt och systematiskt styrde resurser från olika nationer och humanitära organisationer dit där de kunde behövas. Han lyckades till och med hantera situationen när en tårögd minister i Haitis regering dök upp och vädjade om att omedelbart få livräddare för att få ut människor som har blivit fast under ett kollapsat hus.
På fjärde dagen av katastrofen börjar alltså äntligen hjälpinsatserna att komma in på allvar. Inflödet av utländska trupper, främst amerikanska, liknar en mindre invasion. I torsdags landade 1.000 USA-soldater. Jag bevittnade hur en tungt beväpnad elitenhet från arméns 82:a flygburna armédivision från Fort Bragg lastades ur ett transportplan av typ C-130. På fredagen anlände ytterligare 2.500 soldater. Dessutom sägs en marinkårsstyrka på över 2.000 man vara på väg. Ute på redden utanför Haiti har hangarfartyget USS ”Carl Vinson” ankrat som en extra landningsbana. Black Hawk-helikoptrar därifrån skyttelflyger till flygplatsen.
I gryningen landar ett jättelikt ryskt Iljusjin-76 med några hundra kvinnor och män från ryska räddningsministeriet MTjS, en av världens mest rutinerade katastroforganisationer.
Jag frågar en av de unga amerikanska fallskärmsjägarna, som släpar på ett stort kulsprutegevär, vad han ser som sin uppgift.
– Att erbjuda humanitär hjälp, är hans korta svar.
De kan låta som överdrivet att i det syftet landa med en fullt beväpnad arméstyrka. Men den hemska sanningen är att soldaterna kan behövas. Landet är laglöst. Och ingen i Port-au-Prince har undgått att höra att över 4.000 fångar rymde från Haitis största fängelse när murarna föll i jordbävningen. Rykten talar om macheteviftande, drogade gäng som härjar på gatorna.
Men även utan de kriminella lurar våldet bakom hörnet. Under en livsmedelsutdelning från en lastbil tar vattnet slut. Efter några sekunder exploderar ilskan till knytnävsslagsmål. Funnes inte de bolivianska FN-soldaterna vet ingen hur det skulle ha slutat.