Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Världen

”Skrämmande att man bott 30 meter från en massmördare”

Veronica och Jason Beers bodde granne med Omar Marteen. De hade sett honom, men kände honom inte.
Veronica och Jason Beers bodde granne med Omar Marteen. De hade sett honom, men kände honom inte. Foto: Sven Gustavsson

FORT PIERCE. Omar Mateen bodde i en idyll som kallas ”Sunrise City”. ”Folk flyttar hit från storstäder med sina barn. Skrämmande att man bott 30 meter från en massmördare”, säger grannen Jason Beers, som tillsammans med sin fru evakuerades av FBI i söndags.

Det är en lugn liten stad med drygt 41.000 innevånare vid Floridas ostkust längs gamla Highway 1.

Det är inget turistställe i första hand, som många andra platser här längs kusten mellan Miami i söder och Daytona Beach i norr. Men de typiska skyltarna som berättar om var det finns bete till fisket, de som alltid finns överallt vid kusten här i Florida, de finns här också.

Nära avfarten från Highway 1 ligger bostadsområdet där Omar Seddiqui Mateen levde sitt vardagsliv. Det var här han tittade på tv och kastade sina sopor som alla andra amerikanska medborgare.

Området består mest av små villor på gränsen till ruffiga. Mitt bland dem ligger det bruna tvåvånings lägenhetshus där han bodde längst ner i hörnet. Bakom huset finns en idyllisk liten damm precis utanför bakdörren till hans lägenhet. Ett perfekt ställe för morgonkaffet.

Det var förmodligen från den här lägenheten 29-årige Omar Mateen klev ut på parkeringen och satte sig i sin bil och körde norrut till Orlando någon gång i söndags.

En färd som slutade med att över hundra människor sköts och att 50 av dem miste livet.

Snett ovanför honom bor Jason och Veronica Beers.

– Allt är skrämmande. Skrämmande vad som kunde ha hänt med vårt hem. Skrämmande när FBI kommer och knackar på dörren klockan 7 på morgonen och vill man ska lämna lägenheten. Skrämmande när man kommer ut och ser bombpersonal, säger Jason.

Kände du honom?

– Nej. Jag har aldrig pratat med honom heller. Han var en enstöring. Jag brukade hälsa på honom när jag var ute med hunden på morgonen. Då tittade han bara tillbaka med kalla ögon, precis som att jag inte var värdig att tala till honom.

Paret tillbringade natten på hotell, men fick komma tillbaka hem på måndagsmorgonen.

– Det var svårt att sova. Dels att man inte var hemma, men också att veta att vi kanske inte hade något hem att komma tillbaka till. Det var ju tal om att huset var minerat, berättar Veronica.

Omar Mateen körde hem i en av bilarna till det säkerhetsbolag han jobbade på. En granne hade sagt till Veronica när hon sett bilen, att det kändes tryggt att ha en vakt bo i huset.

– Är det inte ironiskt, frågar hon sig nu efter vad som hänt.

Hur är det att bo i Fort Pierce?

– Lugnt. Vi har bott här i fem år. Inget har hänt med någon här och raser är blandade. Ett vackert ställe. Folk flyttar hit från storstäder för att deras barn ska växa upp här. Därför är det en sådan stor chock.

Hur känner ni i dag?

– Besvikna och fortfarande i chock. Jag menar vad ger honom rätten att bestämma hur någon ska vara eller leva, svarar Jason och Veronica lägger till:

– Att någon kan göra något sådant mot andra människor. Det gör en verkligen riktigt ledsen.

Båda menar att det spelade ingen som helst roll om det var ett hatbrott eller om det var religiösa motiv.

– Man blir bara sjuk när man tänker på det, säger Jason.

Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.