Folketingsvalet i november 2001 blev en triumf för högerliberala Venstre och framför allt dess bildsköne och talföre ledare Anders Fogh Rasmussen. Han tråcklade ihop en regering med Konservative folkeparti. Regeringsbygget hade dock inte majoritet i folketinget utan blev genast beroende av stödet från Dansk folkeparti.
Samma mönster upprepades i det efterföljande folketingsvalet för ganska precis ett år sedan.
Under Dansk folkepartis tid nära regeringsmakten har Danmark skaffat sig några av de mest restriktiva invandringslagarna inom hela EU. I själva verket har hela den politiska kartan vridits åt höger.
Enigheten är numera stor, från socialdemokraterna och högerut, att den hårda linjen inom asyl- och invandringspolitiken ska bestå. Debatten eldas hela tiden på av Dansk folkeparti som kommer med förslag på nya restriktioner: att flyktingfamiljer ska DNA-testas för att barn med "falska" föräldrar ska upptäckas, att all samhällsinformation på arabiska ska slopas, att brottsdömda invandrare prompt ska utvisas - liksom deras familjer.
I kölvattnet av bildkonflikten har Pia Kjærsgaard krävt att inhemska imamer som uttalat sig kritiskt mot Danmark ska kunna utvisas ur landet.
Pia Kjærsgaard och hennes partikamrater har utan tvivel vunnit mark på sin oförsonliga hållning i den pågående striden om Muhammedkarikatyrerna. Bland annat har ett ledande namn i partiet, Louise Frevert, tagit initiativ till en telefonkedja via sms. Budskapet som sprids, är att invandrarägda butiker och serviceinrättningar i Danmark ska bojkottas.
På fredagen visade en opinionsmätning i tidningen Börsen att Dansk folkepartis stöd har ökat från 12,1 till 14,2 procent på bara en månad. Det är partiets bästa opinionssiffror på fem år.
Hur kommer det sig att ett främlingsfientligt parti kan skörda sådana framgångar på den politiska scenen i Danmark, landet som vi svenskar vanemässigt betraktar som tolerant och liberalt?
Lars Bille, lektor i statsvetenskap på Köpenhamns universitet, menar att det inte enbart beror på partiets främlingsfientliga framtoning:
- Visst är invandrings- och integrationspolitiken huvudfrågan, men Dansk folkeparti driver också traditionella välfärdsfrågor som äldre- och sjukvård och frågor som rör lag och ordning. De spelar medvetet på danskarnas längtan till den välfärdsanda som rådde på 1950- och 1960-talet. Partiet vill minska u-landsbiståndet och fjärma sig från Europasamarbetet så mycket som möjlig.
- Dansk folkeparti är dessutom väloljat och välorganiserat. Visserligen är det toppstyrt av en partitrojka ledd av Pia Kjærsgaard, men det är väl sammansvetsat, de kritiska rösterna åker ut.
På Köpenhamns universitet finns också Lars Dencik, professor i socialpsykologi. Han är ursprungligen svensk men har tillbringat de senaste 35 åren i Danmark. Dencik menar att Dansk folkepartis starka ställning främst beror på politisk oansvarighet och cynism:
- När de inför valet 2001 fick framgång med sitt främlingsfientliga program följde de andra partierna efter. Detta legitimerade en mycket restriktiv invandringspolitik och en utbredd misstro mot framför allt muslimer.
- Det är i och för sig inte något märkligt att det finns ett främlingsfientligt parti som lockar relativt många väljare, så är det på många andra håll i Europa. Det anmärkningsvärda är att Dansk folkeparti tillåts påverka regeringspolitiken. I så motto får Anders Fogh Rasmussen sägas ha bäddat för den stora muslimska vreden efter publiceringen av Muhammedbilderna, säger Dencik.
- Så länge frågan var inrikespolitisk hade statsministern inte lust att visa sig tillmötesgående mot de muslimska grupperna. Då skulle han ha framstått som svag och eftergiven inför den utlännningsfientliga opinionen. I stället avvisade han ambassadörerna från muslimska länder som ville diskutera saken. Det är först när ärendet kommit upp på utrikespolitisk nivå som Fogh Rasmussen gått de muslimska grupperna till mötes.
Flera av dem jag talat med här i Köpenhamn med erfarenhet av både dansk och svensk politisk debatt talar om den väsentligt grövre och råare debattonen i som råder i Danmark. Lars Dencik talar om en "semantisk fartblindhet", att ords egentliga valörer försvinner i debatten.
- Företrädare för Dansk folkeparti står i folketinget och talar om muslimer som "en cancersvulst i det danska samhället". Jag har svårt att tänka mig något liknande i Sverige, säger han.
Lars Dencik får medhåll av Hans Mouritzen, doktor i statsvetenskap och forskare vid Danska institutet för internationella studier.
- Jag tror att själva tonen i debatten till slut påverkar sättet att tänka, säger han.
Eva Holten är en svensk scenograf som bott 15 år i Köpenhamn. Hon har inte hunnit vänja sig vid danskarnas "ständiga ovana att leverera standardiserade fördomar utan att för ett ögonblick skämmas".
- Den ovanan har, menar jag, mycket med den innersta kärnan av konflikten om Muhammedbilderna att göra. Andra nationaliteter får finna sig i att bli förhånade av danskarna på ett, i bästa fall, tanklöst sätt. Och den som protesterar anklagas ofta för att vara "politiskt korrekt".
Frågan kvarstår ändå: Hur kan såpass många danska väljare acceptera, till och med uppskatta, en politik som aktivt utestänger alla som inte är "riktiga" danskar?
Hans Mouritzen tror att det hänger ihop med den förhärskande danska självbilden, där Danmark visserligen är bäst i världen - men samtidigt så litet och känsligt för angrepp utifrån. En blandning av stark nationalism och lika stark känsla av sårbarhet.
- Det skapar en känsla av att den som kommer till Danmark från ett annat land bara vill utnyttja vår rikedom. Tanken att nykomlingarna skulle kunna bidra med något är inte så utbredd. Nykomlingarna är gäster. Den som inte anpassar sig till det danska får höra ordspråket "Skik följe eller land fly" (den - mjukare - svenska varianter lyder: "Man får ta sedan dit man kommer.").
Lars Dencik menar att mycket av dagens syn på Danmark kontra "de fremmende" som utlänningar kallas, går tillbaka på Grundtvig, den danske 1800-talsförfattaren och folkbildaren, och dennes idéer om "den danska folksjälen".
- Grundtvigs definition av danskhet var att bara de som är av samma blod och fått näring ur samma jord kunde kallas danskar. Jämför med Sverige, där man faktiskt kan bli svensk genom medborgarskapet, inte i första hand genom blodsband.
Dencik lägger till en reflektion om det typisk danska begreppet "hygge" (hemtrevnad, trivsel).
- "Hygge" innebär att du umgås i en anda av trivsel och konfliktlöshet, det finns inget som stör eller sticker ut. Om det då dyker upp en muslim som varken dricker bajer eller äter rödpölse, då blir det besvärligt. Han uppfattas som ett hot mot andan av "hygge" och danskhet.