Upproret mot Muammar Khaddafi närmar sig Tripoli. Men de geografiska förutsättningarna kring den libyska huvudstaden gör att det dröjer innan omvärlden får se scener liknande dem som utspelade sig på Befrielsetorget i Kairo.
Under veckan har Muammar Khaddafi tappat kontrollen över flera städer i de östliga delarna av landet, så som andra största staden Benghazi, Derna och Tobruk. På torsdagen kröp upproret ännu närmare diktatorns hemvist – det rapporteras om hårda strider i staden Zawiayh, omkring fem mil väster om Tripoli. Sju personer dödades och omkring 200 skadades i regeringstrogna styrkors attack mot tusentals demonstranter.
– Tidigare har demonstranterna lyckats ta över militärbaser i nordöstra Libyen och fått tillgång till såväl lätta som tunga vapen, vilket ger dem större motståndskraft mot Khaddafis styrkor, säger Alexander Atarodi, expert på Mellanöstern och Nordafrika vid Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI), till DN.se.
I Egypten belägrade hundratusentals människor Befrielsetorget i centrum av den huvudstaden Kairo under närmare tre veckors tid. Till slut blev trycket så stort på president Hosni Mubarak att han tvingades avgå. I Libyen är läget ett annat. Geografiska och demografiska förutsättningar i de västliga delarna av landet gör det betydligt svårare för regimkritikerna att mobilisera folk och pumpa in ny energi i revolutionen.
– Inom en radie på omkring 15 mil kring Kairo bor det runt 45 miljoner människor som enkelt kunde sluta upp till demonstrationerna på Befrielsetorget. Men i Libyen har Khaddafi fördelen att terrängen kring Tripoli är svår samtidigt som det oerhört långt att transportera folk från exempelvis Benghazi där upproret varit som starkast, fortsätter Alexander Atarodi.
– Det är en stor del av förklaringen till att Khaddafi fortfarande sitter kvar vid makten. När folkmassorna lyckas etablera sig i Tripoli är hans dagar räknade.
Samtidigt som marken rämnar kring Khaddafi - avhoppen från ministrar, ambassadörer och högt uppsatta militära ledare avlöser varandra - befarar Alexander Atarodi att våldet kommer att fortsätta eskalera. Till skillnad från president Mubarak i Egypten har Khaddafi ingenstans att ta vägen. Varken arabländerna, andra afrikanska länder eller Venezuela som det talats om verkar intresserade av att ta emot diktatorn.
– Han har inga upparbetade relationer till omvärlden. Det finns oerhört få ledare och stater som välkomnar Khaddafi, fortsätter Atarodi.
– Just därför är han beredd att gå hur långt som helst, det finns inga begräsningar. Jag tror att han kan bli otroligt våldsam. Han vet att han har väldigt få utvägar annat än att stanna i Libyen och slåss till sista blodsdroppen.
Med folkmorden i Rwanda och Burundi färskt i minnet trodde många att världssamfundet skulle komma med planer på starkare agerande efter att FN:s säkerhetsråd, och även EU:s ledare i Bryssel, sammanträdde tidigare i veckan. De totala siffrorna för hur många som hittills fallit offer för Khaddafistyrkornas urskillningslösa våld varierar från omkring 300 till 1.000 döda.
– Jag hade hoppats få se ett starkare agerande från EU och FN redan. Med en sådan lång kustremsa och närhet från Europa är det rent logistiskt och militärt dessutom lättare för omvärlden att agera i Libyen än i de centralafrikanska länderna som är mer geografiskt isolerade, säger Alexander Atarodi.