En dag i början av augusti när himlen är klarblå i Peking och fotgängare på söndagspromenad har spänt upp solparaplyer springer barn omkring på platsen utanför det olympiska stadion för att få sina drakar att lyfta.
Snören trasslar in sig och familjer skrattar roat. Kameror plockas fram.
– Hoppa högt! uppmanas en dotter för att bilden ska bli så uppsluppen som en pappa önskar.
Dottern hoppar. Det är en bra dag. Grönt te dricks ur flaskor och på kvällen väntar middag på restaurang. Livet fortsätter att bli bättre i den kinesiska huvudstaden. Den finansiella krisen ses som en parentes som snart passerats. I bakgrunden reser sig ”Fågelboet”, som symbolen för de idrottstävlingar som förvandlade Pekings utseende men som inte gjorde Kina annorlunda.
Ett år har gått sedan Peking arrangerade ett olympiskt spel, som bjöd idrottare, besökare och Pekingbor på oväntat ren luft. Och som fick äldre invånare som Huang Xiaojie att minnas barndomen. Då brukade Huang se en blå himmel.
Nog finner man ännu många dagar av tung smog, utsläpp från över tre och en halv miljon fordon och fabriker. Sommaren bär fuktig luft och föroreningarna blir hängande över en vindstilla stad. I rusningstid har genomsnittshastigheten knappast höjts från de sex kilometer i timmen som Världsbanken tidigare uppmätt. Ändå har det blivit tydligt bättre i Peking. De långsiktiga åtgärderna, som att flytta stadens stålverk 20 mil bort, har gett resultat.
Enligt Du Shaozhong vid Pekings miljöskyddsbyrå var luften under första halvåret den bästa på nio år med 146 så kallade blåvädersdagar, mot 123 förra året och bara 99 dagar under vissa dåliga år tidigare på 2000-talet.
– Den renare luften är den största bestående förändringen av Peking. Och att staden blivit vackrare, tycker Wang Zheng, en turistguide.
Han tror också att OS lärde Pekingborna att njuta av stunden.
– Man såg kinesiska idrottare le mycket mer än tidigare, oavsett om de vann eller förlorade. Det gav en känsla av att OS var en lek. Förr hade vi överdrivit betydelsen av alla medaljerna, konstaterar han.
En ökad nöjeslystnad syns i hela Peking. Nya restauranger med för kineser exotiska menyer från Europa, USA och Sydamerika öppnar portarna. En skybar på 66:e våningen har blivit populär. Utanför en rysk nattklubb står en dvärg i mohikanfrisyr som inkastare. En rulltrappa leder ned i källaren.
Atmosfären i huvudstaden är mer avslappnad än för ett år sedan. Då var säkerhetspådraget enormt. Över hundra tusen poliser var på helspänn. Inget fick förstöra ”Kinas ögonblick i solen”. Nu råder en mellanperiod av lugn, men snart är kontrollen tillbaka inför 60-årsdagen den 1 oktober av Folkrepubliken Kinas grundande.
Inför OS uppmanades invånare att inte skämma ut sig: ”Sluta att gå i pyjamas ute bland folk! Visa dig inte i bar överkropp!” Utanför ”Fågelboet” syns ett år senare åter män som praktiserar den gamla vanan att rulla upp skjortan för att svalka magen.
Kampanjer kommer, går och faller i glömska. Men när det gäller luften i Peking finns det hopp om bestående bättring. Kinas ledare hade rätt när de sa att luftföroreningar inte skulle bli något problem under OS.
Samtidigt börjar Bo Xiuhua allt oftare få en brännande känsla i halsen. Hon bor i staden Qianan, 20 mil öster om Peking, där produktionen av stål redan börjat och där delar av det utlokaliserade stålverket från huvudstaden kommer att köra för fullt från och med i höst.
Shougang, Kinas fjärde största stålverk, startades 1919 och var länge ett flaggskepp i landets tunga industri. Från 2005 började delar av stålverket flyttas bort från västra Peking, bara 17 kilometer från Himmelska fridens torg. Det statliga stålverket har varit den industri som släppt ut mest föroreningar i Peking och under OS fick anställda arbetare löneavdrag eftersom tillverkningen stoppades.
När hela utflyttningen är gjord och fabriken stänger beräknas Pekings utsläpp av svaveldioxid minska med 15 procent. Invånarna kan tacka OS för förbättringen.
Hur mycket mer föroreningar Bo Xiuhua då tvingas dra ned i lungorna utanför hemmet i Qianan vet ingen.
– Ibland tänker jag på hur farligt det är att bo så här nära stålverket, säger hon. Tänk om något exploderar.
Och ibland känner hon hur halsen svullnar igen. Då tittar hon mot röken som bolmar från det nya stålverket. Det byggs med modernare metoder och släpper ut mindre föroreningar än det gamla. Men ett stålverk – nytt eller gammalt – som ska producera åtta miljoner ton stål om året, förändrar miljön för sina grannar.
Det bästa med stålverket, tycker Bo Xiuhua, är att hon kan gå dit med vänner på kvällarna och samla överblivet järnskrot som hon sedan säljer. Hon struntar i att det är förbjudet.
– Det är ett nytt jobb vi fått, säger hon och skrattar.
Vid bygget intill stålverket röker arbetaren Li Nian i en paus. Bakom honom kommer rök ur fabriksskorstenar. Mycket är sig likt i Kina efter OS. Landet har till exempel fortfarande runt 350 miljoner rökare, och Li Nian tror varken cigarretterna eller luftföroreningarna är skadliga för honom eftersom han är van vid rök.
Om Kinas ledare arbetat aktivt för bättre luft i Peking så har de gjort mindre för att ändra Kinas politiska riktning. Hoppet om OS som katalysator för demokratiska reformer visade sig vara en utopi.
Ledarduon Hu Jintao och Wen Jiabao har aldrig varit ute efter något annat än att försiktigt lotsa nationen vidare och stärka kommunistpartiets position. En öppning för politiska reformer är lika långt borta som tidigare: kritiker fängslas, yttrandefriheten kvävs, tibetaner och uigurer hårdbevakas och oliktänkande trakasseras.
Liu Xiaobo, ledaren för Charta08 – ett upprop som undertecknats av en rad intellektuella – har gjorts till syndabock och avskräckande exempel. Han ska åtalas för omstörtande verksamhet eftersom manifestet uppmanar till politiska och demokratiska reformer och respekt för mänskliga rättigheter.
Ett år efter succén med OS inför det egna folket finns en ängslan och en osäkerhet i kommunistpartiet när det gäller yttrandefrihet som står helt i kontrast till partiets självförtroende i ekonomiska frågor. USA måste numera lyssna på Kina vid ekonomiska toppmöten. En ömsesidig samtalston har etablerats.
Men när oroligheter dyker upp på Kinas hemmaplan är det inte tal om samtalston. Hårda tag är den policy som alltid används. Xinjiang i nordvästra Kina hålls för närvarande i ett järngrepp efter kravallerna i juli som officiellt krävde nästan 200 dödsoffer.
Kinesiska styrkor fortsätter att med lätthet slå ned uppror där de dyker upp. Tibetaner och uigurer känner sig marginaliserade i sina områden.
Hur det ”harmoniska samhälle” som president Hu Jintao så ofta talat om ska skapas har inte blivit lättare att begripa. Men utanför ”Fågelboet” en solig dag ett år efter OS skymtar det till. Där och då ter sig Kina som en särdeles lycklig nation.