Det är så här krig ser ut – efteråt. Det israeliska flygets bombräder utmed gränsen mellan Gazaremsan och Egypten har skapat ett månlandskap av sand, skräp och förvridna söndertrasade husrester, ett hundratal meter brett. I väster anas Medelhavet, österut anas det som en gång var en palestinsk stolthet: Internationella flygplatsen Yasser Arafat Airport, även den illa tilltygad av Israel.
Ändå finns det liv i månlandskapet vid gränsstaden Rafah. TT:s guide vägleder taxin längs provisoriska sandvägar i en jättelik sandlåda där helvetet brakat löst.
Guiden Mahmud pekar, och nu syns de, tälten och presenningarna. Bakom dem finns Gazas andningshål – smuggeltunnlarna till Egypten.
Tälten i fjärran är vårt andra försök. Första gången, närmare österut, blir vi stoppade av polisen Ahmad som motvilligt låter oss kika upp över en sandkulle. 300 meter bort syns en mur och en egyptisk flagga. När TT frågar var tunnlarna finns blir vi bortkörda.
På nästa ställe går det bättre, men först hamnar vi mitt i Gazas inofficiella oljeimport, en ålderstigen tankvagn vid en oljeledning ner i marken.
– Försvinn! Jalla! säger tankbilschauffören. Oljeimporten tillhör de mera känsliga smuggelimporterna.
En bit därifrån hissas singelgrus i stora blåa plastbehållare upp ur ett hål i marken. En primitiv hissanordning drivs av en stånkande dieselmotor. En av tunnelkillarna talar i en walkie-talkie. Det går inte ens att se botten men långt där nere finns hans kamrater. Medan behållarna dinglar ovanför oss rullas en enkel trävagn på räls fram under lasten som försiktigt placeras på vagnen. Den rullar några meter och gruset töms i en stor hög för att lastas på väntande lastbilar.
– Vi turas om, säger en av hisskötarna på TT:s fråga om hur länge hans kamrater får jobba därnere.
TT:s reporter avstår från erbjudandet att åka ner i hissen. Det känns inte riktigt bra att hissas ner i ett cementrör i Gazas ökensand. Det är bara några dagar sedan den senaste israeliska flygbombningen.
Tunnelägarna är egna företagare. Ahmad, som äger den tredje tunneln vi tittar in i, säger att han kommer från byggbranschen.
– Den israeliska, kanske jag ska tillägga, ler han.
Men det var förr, när arbetskraften från Gaza fortfarande kunde ta sig till arbetsplatserna inne i Israel.
Att vara tunnelägare är tufft. När de inte bombas av israeliskt flyg så jagas de av Hamas skattemas.
– Vi borde firas som hjältar. I stället vill Hamas att vi betalar skatt, säger Ahmad.
Hur som helst så behövs tunnlarna. Importen via den egyptiska gränsen ovan jord är ojämn — och dyr.
Ahmad stuvar om bland de fem, sex meter långa kanotliknande transportbehållarna, gjorda av isoleringsmattor. Vi går några steg in i den trånga tunneln där stålvajrar sträcks på marken för att släpa transportbehållarna till den egyptiska sidan några hundra meter bort. Bara efter några meter är luften skämd och det blir svårt att andas.
– Ska ni med? Annars får ni flytta på er, Jalla! säger Ahmad.
Ingen vet hur många smuggeltunnlar som finns. Ett hundratal säger en del. Men bara några tiotal som fungerar, säger andra. De omtalade riktigt stora tunnlarna ser vi aldrig.
– Inte ens Hamas vet var de finns, hävdar en tunnelägare.
Den typen av uttalanden stöter man annars oftast på i Israel och går ut på att södra Gaza i praktiken kontrolleras av Iran. De stora tunnlarna är mytomspunna: Minst fyra meter breda, det sägs gå att köra bilar och mindre lastbilar rakt igenom. Det är via dem som Gazas väpnade grupper får sina iranska raketer, andra vapen och militärfordon.