Världen

”Smugglingen värre än 1800-talets slavhandel”

”Flyktingtrafiken är värre än 1800-talets slavhandel – slavarna slapp åtminstone betala för transporten”, sade Ridha Rijba på den tunisiska kustbevakningen.
”Flyktingtrafiken är värre än 1800-talets slavhandel – slavarna slapp åtminstone betala för transporten”, sade Ridha Rijba på den tunisiska kustbevakningen. Foto: Roger Turesson

Kaptenen på den tunisiska kustbevakningens patrullbåt beskrev människosmugglingen till Lampedusa som ”värre än 1800- talets slavhandel”. Under några höstnätter i fjol följde DN:s Erik Ohlsson och Roger Turesson spaningen efter flykting­båtar på väg över Medelhavet.

Tunisiens kustbevakning har hemmahamnar på ställen som Hammamet och Monastir, badorter med långsträckta sandstränder och hotellkomplex dit den globala reseindustrin lockar soltörstande turister från hela Europa. I marinorna ligger lyxyachter och sextiofots Atlantseglare i mångmiljonklassen.

Det är en skarp kontrast till de små nernötta kustfiskebåtar som nattetid lämnar undangömda vikar på samma solkust, fullastade med utfattiga desperata människor som är beredda att sätta sina liv på spel för att nå den europeiska gemenskapens fästning på andra sidan Medelhavet.

Vid denna tid förra året följde DN-fotografen Roger Turesson och jag under två nätter den tunisiska kustbevakningens arbete med att patrullera farvattnen utanför kusten på jakt efter människosmugglarnas farkoster. Vi träffade också tunisiska ungdomar, beredda att göra den riskfyllda resan, och anhöriga till flyktingar som aldrig nådde målet utan drunknade i Medelhavet.

Ridha Rijba var befälhavare på en av de snabbgående kustbevakningsbåtarna. Rijba är före detta kapten i flottan med utbildning från både Frankrike och Italien. Han är stolt över sitt jobb och talade med oss om tunisiernas sjöfarartradition, om fenicierna som under förkristen tid styrde Medelhavet härifrån. Men också om dagens bristande resurser som gör att Tunisiens kustbevakning har svårt att hindra de flytande likkistor som regelbundet lägger ut från kusten. Inga flyktingbåtar fastnade i kustbevakningens garn de nätter vi tillbringade ombord på patrull­båtarna. Rijba förklarade att vädret var ogynnsamt för smugglarna – längs kusten var det månljust och ute till havs blåste det kraftigt från norr. ”Ibland är havet själv den bästa väktaren”, sade kaptenen filosofiskt.

Från trakterna av Monastir är det bara elva landmil till Lampedusa, den italienska klippö som är flykting­båtarnas hägrande destination. Upp till tvåtusen dinarer (drygt tiotusen svenska kronor) kan en plats ombord på en båt kosta, berättade Hatem Hleli för oss. För ett par år sedan gjorde Hatem den papperslösa illegala flykt över Medelhavet som på arabisk slang kallas al-Hurqa, ”brännandet”. Uttrycket syftar på att flyktingarna bränner sina ID-handlingar för att försvåra för myndigheterna i det nya landet att deportera dem.

Berättelsen om Hatems flykt är en historia utan nåd. Om att utnyttjas och jagas. Hatem lånade pengar av en släkting, betalade sina tvåtusen dinarer till en smugglare och släpptes ombord på en rank fiskebåt tillsammans med hundratalet andra båtflyktingar.

–  Vi hade nätt och jämnt plats att sitta. Det var kallt och blött. Ändå var jag glad över att vara ombord, förstår du! Många blir helt enkelt lurade. Mellanhanden tar pengarna och sticker, det finns ingen ut­lovad båt. När jag kom i land var jag genomvåt och hade tappat känseln i fötterna. Det var spänt mellan passagerarna och besättningen, några hamnade i knivslagsmål och en kille höll på att förblöda, berättade Hatem Hlali.

Ridha Rijba konstaterade att smugglingen lockat till sig maffia­liknande brottssyndikat som inte har någon som helst hum om sjöfart.

–  Ofta blir det motor- eller roder­problem. Smugglarna struntar i båtarnas skick och lastförmåga, de har bara pengar för ögonen. Det är enorma summor i omlopp. En resa med 150 flyktingar kan omsätta över 100 000 dollar, sade Rijba som ansåg flyktingtrafiken vara ”värre än 1800-talets slavhandel – slavarna slapp åtminstone betala för transporten”.