LIÈGE/BRYSSEL.
Att åka tåg hade låg status i det sena 1900-talets Europa, och järnvägsstationerna blev därefter mörka, nedklottrade och illaluktande. Men det håller på att förändras.
Jag gillar att åka tåg. När jag bodde i Bryssel på 90-talet tog jag ofta tåget till Paris, Luxemburg eller Strasbourg.
Men det märktes att tåget sågs som ett transportsätt som tiden sprungit förbi. Glamour och status fanns på de ljusa, strålande flygplatserna med deras lyxbutiker och serveringar. På järnvägsstationerna smög man nervöst fram i mörka korridorer och höll för näsan.
Jag minns speciellt en resa med nattåg till Berlin när jag var nästan ensam resenär bland ungdomsgängen och de utslagna som sent på kvällen befolkade Gare Centrale, Bryssels centralstation. Att stationen ritats av mästerarkitekten Victor Horta var svårt att tro under den ödsliga och glåmigt belysta centralhallens låga tak eller ner på de mörka underjordiska perrongerna.
Lika småskumma var Bryssels övriga järnvägsstationer, nordstationen Gare du Nord, sydstationen Gare du Midi och den sönderfallande och rivningshotade Luxemburgstationen.
Men nu blåser nya vindar över det europeiska tågresandet. Jag känner knappt igen mig på Gare Centrale. Nya kaféer, tidningskiosker och butiker, bättre belysning, nya entréer. Ett bortglömt galleri, designat av Victor Horta, har öppnats efter många år och leder resenärerna rakt på Grande Place.
Från denna uppfräschade Gare Centrale tar jag tåget till Liège. Och även där våras det för tågresandet. Mitt i Liège ligger järnvägsstationen Gare du Palais, som 1978 byggdes om från stenpalats i klassisk stil till en underjordisk anläggning som mest liknar en pendeltågsstation i en ovanligt dyster förort. Det blev inte så lyckat.
Men nu håller Gare du Palais på att renoveras. Det är slut med Liège Palais som tillhåll för stadens brottslighet. Inga fler mörka hörn, inga fler motbjudande lukter meddelar en glad informationsskylt på stationen.
Samtidigt har stadens största järnvägsstation Liège Guillemins byggts om av den spanske arkitekten Santiago Calatrava till en futuristisk dröm i glas och stål med barnvagns- och rullstolsvänliga rullramper ner till perrongerna.
Orsaken till denna nytändning för tågresandet glider in på stationen när jag står på perrongen i Liège Guillemins. Nästan ljudlöst sveper Thalys in med sin spetsiga rödvita nos, ett av de klimatvänliga och supersnabba höghastighetståg som gör att tåget i dag börjar te sig som 2000-talets europeiska transportmedel.
Medan flyget med dess olidliga säkerhetskontroller, borttappade bagage och konkursande lågprisbolag känns väldigt mycket 1900-tal.