Efter andra världskriget delar segrarmakterna USA, Sovjetunionen, Storbritannien och Frankrike in Tyskland i ansvarsområden, så kallade sektorer. Berlin, som blir ett specialfall, delas också in i fyra zoner. De tre västsektorerna betraktas snart som en enhet. Oenighet om stadens juridiska status uppstår. Läget kompliceras när de två tyska staterna – DDR och Förbundsrepubliken Tyskland – utropas 1949.
Banden mellan de båda stadshalvorna klipps av steg för steg. Allt fler östtyskar flyr till väst. Två akuta kriser äger rum:
1948-1949 blockerar Sovjet infartsvägarna till Berlin. Västberlins försörjning klaras genom en intensiv luftbro, som stärker banden med den västra landshalvan. Tio år senare kräver Sovjet att Västberlin ska förklaras som demilitariserad zon, men västmakterna vägrar. Krisen kulminerar 1961. Då har över 2,5 miljoner östtyskar flytt till Västtyskland via Berlin.
Hermetiskt tillsluten barriär
Den 13 augusti 1961 påbörjas bygget av Berlinmuren. Den blir 43 kilometer lång och förstärks och byggs till flera gånger under 1960- och 1970-talen. De sista åren är den i det närmaste hermetiskt tillsluten, och det är extremt svårt att forcera den. Innan dess hinner dock drygt 5.000 personer fly över muren, bland andra 574 östtyska folkpoliser. Över 200 dödas i samband med flyktförsök.
Muren är egentligen två murar, en inre och en yttre. Den senare är 3,6 meter hög. Däremellan finns vakttorn, pansarvagnshinder, taggtråd, stängsel, spikmattor, vakthundar och lös jord som lätt ska visa fotspår. Innanför den inre muren på östsidan finns en tom zon.
Allt utom den sida av yttre muren som vetter mot väst hör till östsidan. Totalt finns 12.000 gränsvakter i Östberlin. På västsidan finns ett antal övervakningstorn som först används av polis men senare för turister.
Kort avspänning
Kring 1970 avtar spänningen något mellan de båda tyska delarna, till dels tack vare den västtyska förbundskanslern Willy Brandts östpolitik. Bland annat underlättas kontakter mellan familjemedlemmar som hamnat på olika sidor om muren. Brandt tvingas avgå 1974 sedan det visat sig att en av hans närmaste medarbetare, Günther Guillaume, är DDR-spion.
När den regimkritiska trubaduren Wolf Biermann 1976 nekas att återvända till sitt hemland DDR protesterar östtyska intellektuella, vilket följs av en våg av repressalier.
Sovjet mjuknar och muren faller
I mitten av 1980-talet blir Michail Gorbatjov ledare i Sovjetunionen och inleder sin politik för större öppenhet och omvandling av systemet. USA-presidenten Ronald Reagan håller ett tal i Berlin där han uppmanar Gorbatjov att ”riva denna mur”.
I augusti 1989 börjar de första DDR-medborgarna fly till väst via Ungern, som öppnat sin gräns mot Österrike. Under hösten tar tusentals östtyskar sin tillflykt till de västtyska ambassaderna i Budapest, Prag och Warszawa.
I samband med att DDR firar sin 40-årsdag i oktober 1989 yttrar Gorbatjov en berömd fras till den östtyska diktatorn Erich Honecker: ”Livet straffar den som kommer för sent”.
I staden Leipzig växer de så kallade måndagsdemonstrationerna mot regimen. Den 18 oktober störtas Honecker och ersätts av Egon Krenz. Den 4 november deltar en halv miljon människor i ett protestmöte på Alexanderplatz i Berlin. Den 9 november faller muren. Den 3 oktober 1990 återförenas Tyskland och DDR upphör att existera.