Massivt och skamlöst valfusk låg bakom segern i ledarvalet, särskilt i den segrande kandidatens hemtrakter. Presidentvalet i Afghanistan? Nix, senaste partiledarvalet i det franska Socialistpartiet, enligt en nyutkommen bok.
Fredagen den 21 november 2008 ringer telefonen hos den unga sekreteraren i en av Socialistpartiets sektioner i nordfranska Lille. Guillaume Blanc, politisk rådgivare åt Lilles borgmästare Martine Aubry, är känd som ”Stasi” för att han rapporterar allt som sägs i partiet till sin chef. Han har ett rakt budskap till sin bestörta partikamrat inför kvällens medlemsomröstning om ny partiledare: ”Nu tar vi av oss handskarna och proppar urnorna fulla.” Med andra ord – fixa röstningen så att Aubry vinner.
Denna scen skildras i Antonin Andrés och Karim Rissoulis bok ”Hold up, arnaques et trahison”, om det rafflande partiledarval där Aubry vann över Ségolène Royal med bara 42 röster. Enligt författarna vann hon med hjälp av systematiskt valfusk.
Boken har slagit ner som en bomb. Aubry dementerar, förstås. Men mycket i boken låter övertygande. I partisektionen i centrala Lille filmar teve när partisekreteraren meddelar resultatet – 110 röster för Aubry, 27 för Royal. Fast när hela Lille räknats samman har Aubry plötsligt fått 20 röster till från centrum. ”Stasi” rycker på axlarna och skyller på ”ett skrivfel”.
I Paris sitter Aubrys hjärntrust och tjuvhåller på resultaten från norr tills alla andra röster är räknade, så att man vet hur många röster som behövs för en säker Aubryvinst. Fast de glömmer Västindien, där vallokalerna stänger senare. Där är Royal populär, därför blir Aubrys segermarginal till sist ändå så liten.
Tja, vad ska man säga? Jag har följt fransk politik sedan början av 90-talet och sett de franska Socialisterna förlora val efter val för att de ägnat mer kraft åt intern maktkamp än åt att utveckla en politik som går hem hos väljarna. Senast vid årets EU-val där partiet gjorde riktigt uselt ifrån sig, trots att franska löntagare i månader hade strejkat och demonstrerat mot högerpresidenten Nicolas Sarkozys ekonomiska politik. Socialistpartiets kongresser är orgier av intriger, ränkspel och knivar i ryggen. Tankarna går lätt till rivaliserande afghanska krigsherrar, nödtorftigt enade av strävan att erövra makten.
Men att parallellen med Afghanistan tycks sträcka sig ända till fusket vid valurnorna är ändå en överraskning.
Och en tragedi. Det är aldrig bra för demokratin när oppositionen är så svag och splittrad att den sittande makten inte möter något motstånd.