Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Världen

Sorgen efter Tjernobyl

Maria Urupa och maken Mikhail har återvänt till sitt timmerhus nära kraftverket. "Det här är vårt hem", säger hon.
Maria Urupa och maken Mikhail har återvänt till sitt timmerhus nära kraftverket. "Det här är vårt hem", säger hon. Foto: Jon Hauge
För tjugo år sedan exploderade reaktor nummer fyra vid kärnkraftverket i Tjernobyl i Ukraina. Människans behov av ljus och värme förvandlades på några ögonblick till mörker och gråt. Bröderna Vjatjeslav och Vladimir Brazjnik upplevde världens hittills värsta kärnkraftsolycka på nära håll.

På kvällen den 25 april 1986 går den 29-årige Vjatjeslav Brazjnik på sitt nattskift som maskinist på turbin nummer sju i reaktor nummer fyra vid kärnkraftverket i Tjernobyl.

Det är en vacker kväll, varmt och stjärnklart, Vjatjeslav känner sig glad och förväntansfull. Han kommer just från sin äldre bror Vladimir, de planerar att bege sig ut på en fisketur. Bara det här skiftet återstår innan han ska ha några dagar ledigt.

- Det här blir nog ett lugnt pass, säger Vjatjeslav innan han går till sitt arbete. Men det visar sig att det här passet kommer att bli allt annat än lugnt.

Klockan 01.23 natten till den 26 april inträffar en kraftig explosion som sliter av taket på reaktor nummer fyra. De tjocka betongväggarna viker sig som om de vore gjorda av gummi. Tonvis med radioaktivt avfall slungas ut i atmosfären. 30 till 40 gånger mer än vad som kom från atombomberna som ödelade Hiroshima och Nagasaki. Miltals bort kan människor se det röda ljuset från explosionen och bränderna. Det är världens hittills värsta kärnkraftsolycka.

Klockan hade passerat tre på natten då Vladimir Brazjnik - den äldre brodern - väcks av sin granne.

- Han berättade att det varit en olycka på kärnkraftverket. Men vi förstod inte hur allvarlig den var. Vi anade inte vilket helvete som hade drabbat oss, säger Vladimir Brazjnik.

Han talar tyst med tårfyllda ögon.
I dag är han 53 år och bor med dottern Jelena, 30, i en liten lägenhet i utkanten av Kiev. Lägenheten är ljus och hemtrevlig. De bjuder på te, kakor och ost medan de berättar om olyckan.

Den här natten för 20 år sedan skulle personalen genomföra en sedan länge planerat test på ett av turbinerna i reaktor nummer fyra. Säkerhetssystemet kopplades ur. Efter en serie av felgrepp så skenar reaktorprocesserna.

Inom loppet av tre sekunder ökar energiutvecklingen med 330 miljoner watt, vilket orsakar en ångexplosion i reaktorkärnan. Strax efteråt blåser en knallgasexplosion bort reaktortaket. Sanden runt reaktorn smälter till glas. Grafiten i reaktorn brinner, runt i reaktorhallen uppstår ett trettiotal bränder. Det är en kamp för livet och mot klockan för att hindra att olyckan blir ännu värre.

Vjatjeslav Brazjnik och de andra som är i tjänst skickas in med minimal säkerhetsutrustning för att skyffla sand och bly över den glödande nedsmälta reaktorkärnan. Ingen tänker på den starka strålningen, och inom loppet av ett par timmar blir Vjatjeslav dålig. Han börjar må illa. Efter en stund kan han inte längre gå. Då blir han skickad till det lokala sjukhuset.

- Den enda säkerhetsutrustning vi hade var en andningsmask. Personalen försökte släcka elden och de sparkade på den brinnande grafiten med benen. Det var ren galenskap, berättar Vladimir Brazjnik som kom till olycksplatsen vid sextiden på morgonen, några timmar efter olyckan.

- Synen som mötte mig var fruktansvärd. Allt var tillknycklat och sprängt i småbitar. Värmen var outhärdlig och det var tjockt av rök. Runt omkring låg smält asfalt. Det var som att gå på tjära, minns han.

Nu 20 år senare blir mina och fotografen Jon Hauges papper grundligt kontrollerade när vi kommer till vaktposten vid 30-kilometerszonen som är upprättad runt olycksplatsen i Tjernobyl. Bilar och människor som är på väg härifrån kontrolleras noga med olika mätinstrument för att kolla nivåerna av radioaktivitet.

En bit in i zonen får vi se en vägskylt - "Kapatsji". Men här syns ingen bebyggelse. Inne bland buskagen skymtar bara gula och röda varningsskyltar som visar att här råder mycket höga strålningsnivåer. Det här är ingen begravningsplats för människor - men för hus.

Byggnaderna här var så radioaktiva att de måste rivas ner och begravas under jord. På en annan plats står 2.000 brandbilar, helikoptrar, lastbilar och annan utrustning som användes vid släckningsarbetet i Tjernobyl och röjningsarbetena efteråt. Nu är de för radioaktiva för att kunna användas.

Nu får vi syn på den grå betong-sarkofagen som omsluter reaktor nummer fyra. Innanför finns resterna av det livsfarliga radioaktiva materialet från reaktorn. Sprickor i sarkofagen släpper in regnvatten som sipprar in och skapar en radioaktiv sörja.

Ett röjt område omgärdat med taggtråd hindrar människor att komma för nära det farliga området. Överallt ligger skrot och skräp som tillsammans med den slitna sarkofagen ger ett dystet och deprimerande intryck.

- Är det inte vackert, säger Jelena när vi sitter och pratar med henne hemma i Kiev.

Hennes far Vladimir Brazjnik visar oss gamla bilder från staden Pripjat, tre kilometer från Tjernobylkraftverket. Pripjat grundades 1970 och specialister från hela Sovjetunionen hämtades för att jobba på kraftverket.

Genomsnittsåldern bland de 47 000 invånarna var bara 26 år. Här bodde Vladimir tillsammans med sin hustru Olga, dottern Jelena, som den gången var tio år och sonen Sergej, fem år.

- Överallt var det blomsterrabatter, det var så grönt och fint. Jag spelade basket i gymnastiksalen i Folkets hus. Dessutom fick staden ett eget pariserhjul som skulle ha invigts några dagar efter olyckan, berättar Jelena.

- Pripjat var en så ljus, vacker och lycklig stad, men så dog den i april 1986, säger Vladimir sakta.

Här i dagens Pripjat gnisslar det från en rostig järndörr som slår i vinden. Grå fallfärdiga Sovjet-bostadshus med gapande tomma fönsterrutor håller på att rasa samman. Pripjat i dag är en spökstad - ett sovjetiskt Pompeji. På golvet i ett klassrum i den gamla skolan flyter det små skor, dukar och läroböcker. Huset där familjen Brazjnik bodde, finns kvar. Det ser ut att falla samman vilket ögonblick som helst.

Men den 26 april 1986 går livet sin gilla gång i Pripjat. På radion rapporteras det om en olycka, men det är ingen fara för någon, heter det. Ingen panik råder. Mammor är ute och går med sina små barn, skolan är öppen.

- Jag gick till skolan den dagen, vi hade en vanlig skoldag. Den enda skillnaden var att vi fick jodtabletter, minns Jelena.

Myndighetena i Moskva teg om olyckan i nästan 72 timmar. Under tiden spred sig ett enormt radioaktivt moln över Ukraina, Vitryssland, Ryssland, Skandinavien och stora delar av Europa.

- Olyckan visade hur ruttet det kommunistiska systemet var. Människor var inte värda någonting. Vi var förbrukningsvaror i det stora kommunistiska experimentet. Några år efteråt lämnade jag in min partibok. Jag kunde inte längre vara medlem i ett sådant hycklande parti, säger Vladimir Brazjnik.

I gryningen den 27 april 1986 försöker Vladimir att besöka sin bror på det lokala sjukhuset, men han släpps inte in. Polisen har stängt av området. Det är bara ambulanser som släpps fram.

- En polisman skrek åt oss att hålla oss undan, eftersom ambulanserna var så radioaktiva, berättar Vladimir.

Då får han syn på sin bror i fönstret på sjukhusets tredje våning.

- Det här slutar i helvetet, ropar Vjatjeslav ner till sin äldre bror.

- Hans ansikte var uppsvullet och jag kunde knappt se hans ögon, berättar Vladimir.

Dagen därpå sänds Vjatjeslav och flera andra till ett specialsjukhus i Moskva.

Svarta sotflagor från grafiten lägger sig under tiden över husen och gatorna i Pripjat.

På eftermiddagen två dagar efter olyckan får invånarna besked om att de måste evakueras. 1.200 bussar skickas iväg från Kiev för att hämta dem. 135.000 invånare i området runt kraftverket evakueras efer hand. Men myndigheterna fortsätter att hävda att det inte är någon fara.

I dag är det förbjudet att bo innanför 30-kilometerszonen runt kraftverket. Naturen har tagit över där människorna tidigare levde.

Gamla trähus är på väg att falla samman, träd är på väg att växa upp genom taken. Djurlivet tycks ha dragit nytta av lugnet i zonen. Här finns nu mängder av varg, älg, hjort, rådjur och vildsvin och olika fåglar.

Efter den stora evakueringen har några invånare återvänt. Men inte till Pripjat, utan till mindre orter längre bort från kraftverket. I början försökte polisen att avhysa dem, men i dag får de cirka 300 äldre invånarna stanna där de är.

- Så trevligt att få gäster! Förr var det liv och rörelse här. Men nu är det bara tomt och tyst, säger Maria Urupa, 71.

Hon bor i ett litet timmerhus i byn Parysjiv tillsammans med maken Mikhail, 70, en ko, en oxe, två kalkoner och några hönor. Tidigare levde här flera hundra människor. Nu bor här bara en handfull, mitt ibland rostande och kullvälta traktorer och skördetröskor.

- Det här är vårt hem, radioaktiviteten har inte skadat oss. Vi kan inte leva på någon annan plats, säger Maria Urupa.

Den gamla damen försäkrar att deras hälsa är god, men hon berättar att flera i byn dött efter olyckan.

Men både Vladimir Brazjnik och dottern Jelena har problem med hälsan. Han har hjärtproblem och hon har njurbesvär och dåligt immunförsvar.
- Det värsta är oron. Vi lever i ständig fruktan för vad som ska hända med oss, säger Vladimir.

Enligt en FN-rapport omkom 56 personer direkt i samband med olyckan i Tjernobyl. 47 arbetare dog i samband med uppröjningsarbetet i akut radioaktiv förgiftning.

I början av maj 1986 besöker Vladimir sin yngre bror på sjukhuset i Moskva. Han ligger i ett slags tält som ska förhindra infektioner. Kroppen är uppsvullen och huden är svartlila.

- Han hade svåra smärtor och jag fick inte röra honom eftersom han var så strålskadad. Vjatjeslav försökte prata med mig, men jag kunde inte förstå vad han sa. Han höll helt enkelt på att brinna upp invärtes, säger Vladimir, medan tårarna rinner utför hans kinder.

Nästa gång Vladimir besöker sin bror har situationen förvärrats.

- Huden hade börjat falla av, han var medvetslös och det var nära slutet, berättar Vladimir.

I en bokhylla i lägenheten står en bild av brodern. Där finns också en medalj som Vjatjeslav fick för sin hjältemodiga insats. Den 14 maj 1986 avled han 29 år gammal.
Här står också ett porträtt av Vladimirs hustru Olga som avled för tre år sedan, 50 år gammal på grund av hjärtfel.

- Måtte Gud förhindra att något liknande inträffar igen. Något så fasansfullt skulle jag aldrig önska ens min värsta fiende, säger Vladimir.

Serie av explosioner i Tjernobyl

Den 26 april 1986 exploderar reaktor nummer fyra vid kärnkraftverket i Tjernobyl i Ukraina, 110 kilometer norr om huvudstaden Kiev, nära gränsen till Vitryssland.

Olyckan, den hittills största kärnkraftsolyckan, inträffar efter det att personalen kopplat ur säkerhetssystemet för att testa reaktorn. Överhettning utlöser en serie kraftiga explosioner.

Ett enormt radioaktivt moln sprider sig över Ukraina, Vitryssland, Ryssland, Sverige och stora delar av Europa. Stora mängder radioaktivt strontium, cesium och plutonium sprids som nedfall och påverkar många miljoner människor bland annat i Sverige, kraftigast i Gävletrakten.

I november 1986 gjuts en jättelik betongbyggnad, "Sarkofagen", över den havererade reaktorn nummer fyra. Cirka 250.000 ton betong används som ska hålla minst 30 år. I dag har sarkofagen sprickor.

Reaktor tre i Tjernobyl stängdes definitivt i december 2000, övriga två reaktorer hade stängts tidigare.

Cirka 300.000 människor har lämnat de mest nedsmittade områdena i Ukraina, Ryssland och Vitryssland. Minst 200 byar är för alltid stängda på grund av strålningen.

Sköldkörtelcancer hos dem som var barn 1986 har ökat dramatiskt till följd av olyckan och uppgår till cirka 2.000 barn.

Bild

Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.