Länder blomstrar och vissnar. För mycket länge sedan var Spanien en omåttligt rik stormakt. Oförmågan att förvalta dessa rikedomar blev legendarisk, och efter hand hamnade landet i ett avlägset bakvatten som det inte kunde navigera sig ur förr­än efter den 20 november 1975. Det var dagen då diktatorn Francisco Franco dog.

Efter general Francos död följde några euforiska men också smärtsamma år av omvandling. Nu talas om en andra förvandling. Demokratin har stabiliserats och frukterna av tre decenniers ivrigt strävande efter modernitet börjar skördas.

Kontrasten mot efterkrigstidens hittills självklara ledarland i Medelhavsområdet, Italien, är belysande. I samma takt som den spanska energin tilltar tycks kraften rinna ur denna kulturella högborg och industrijätte, medlem i rikemansklubben G8 och ett av EU:s grundarländer.

Få kulturer har som den italiens­ka gett förtecken åt så många väletablerade begrepp och företeelser. Världens mest spridda kök, bankväsendet, sportbilar, glassiga kostymer, renässans, opera, filmkultur, la dolce vita.

För 30 år sedan hade det inte känts mer relevant att låta Italien mäta sin styrka med Francos Spanien än med, säg, Titos Jugoslavien. I dag är en jämförelse mellan de båda romanska kusinerna desto rimligare. Låt oss iscensätta en duell. Vi börjar med ekonomin.

Spanien har haft högre tillväxt än Italien varje år de senaste femton åren med undantag av 1993 och 1995, då italienarna nätt och jämnt vann. Den spanska byggboomen har gjort landet till Europas största cementkund. Brittiska tidskriften Economist anser att Spanien snart kan passera både Italiens (”Europas verkligt sjuke man”) och Storbritanniens BNP per capita om ett antal liberaliseringsreformer genomförs.

Italien halkade i fjol ner från 41:a till 47:e plats på World Economic Forums lista över världens mest konkurrenskraftiga ekonomier, och där ligger landet kvar i den senaste mätningen. Det är just över Botswana. Spanien noterar i år en 29:e plats, en nedgång från året innan, men fortfarande före Frankrike och Belgien.

Politiskt har Madrid gjort tunga investeringar i Bryssel, medan Rom verkar ha förskingrat arvet från några av Europeiska unionens pionjärstjärnor som de Gasperi och Spinelli.
Spanien är bland de fem medlemsländer som är bäst på att införliva EU-direktiv om inre marknaden. Italien är sämst.

De italienska representanterna på EU:s topposter lyser med sin frånvaro sedan Romano Prodi slutat, medan såväl EU-parlamentets som ministerrådets högsta chefer är spanjorer. I själva verket har inte en enda av den nya EU-kommissionens talesmän italienska som modersmål, och simultantolkningen till italienska har nästan helt försvunnit från kommissionens presskonferenser.

På det sociala området har Spanien efter Franco sekulariserats dramatiskt. Landet blev i juli i år det fjärde i världen som likställer hetero- och homosexuella äktenskap, och legalisering av abort och skärpt lag mot kvinnovåld står på agendan.

Samtidigt fortsätter Vatikanens närvaro mitt i Rom att försvåra olika italienska reformförsök. Italien är ett av få europeiska länder som inte skyddar homosexuellas rättigheter i lag.

Könsfördelningen i Madridrege­ringen är 50–50, och kvinnorepresentationen i parlamentet är den sjunde högsta i världen med 36 procent. Italien ligger på en föga hedersam 73:e plats i grenen med elva procent kvinnor i parlamentet, även detta i höjd med Botswana.

Också i en annan av tidens stora politiska frågor har Madrid valt en helt annan och åtminstone på papperet klart radikalare linje än Rom. Rent demografiskt finns starka argument för att öka invandringen till båda länderna – inget av dem har en nativitet som räcker för att klara framtidens pensionsavgångar. Men medan Italien skickar tillbaka båtflyktingar till läger i Nordafrika har Spanien i år gett 700.000 illegala invandrare uppehållstillstånd.

På EU:s toppmöten i år har stämningen varit tjurig, inte minst på grund av de franska och nederländs­ka folkomröstningsnejen. Men den spanska premiärministern José Luís Rodriguez Zapatero har sannolikt kunnat njuta av avundsjuka blickar från Chirac, Schröder, Berlusconi, Blair, Balkenende och de andra dystergökarna. Ensam om att kunna stoltsera med ett tungt folkligt ja till EU:s nya grundlag i ryggen (valdeltagandet i februari var lågt, men antalet faktiska jaröster hade räckt till seger även om 60 procent röstat) har socialdemokraten Zapatero intagit en sorts moralisk ledarroll.

Det är en roll som stärkts av att han samtidigt hyllas av den europeiska vänstern – samma vänster som till stor del låg bakom det franska EU-nejet – som kontinentens nya hopp efter raden av medborgar­reformer.

Premiärminister Zapateros självsäkra EU-position är egentligen en logisk följd av tjugo års genuint strävande. Ända sedan EG-inträdet 1986 har Madrid vinnlagt sig om att räknas in bland de stora aktörerna i det europeiska spelet. Ofta har den styvnackade kampen för stödpengar och rådsröster irriterat, men man har alltid spelat roll.

Zapateros borgerliga företrädare José María Aznar valde att byta fokus och lierade sig med USA i Irakkriget. Det var ett extremt impopulärt drag på hemmaplan och straffade sig i fjolårets allmänna val.

Men handlade hans transatlantiska satsning i grund och botten om samma spanska önskan att bli ett av de stora, viktiga länderna?

Statsvetaren och Spanienkännaren Monica Threlfall vid Lough­borough-universitetet i Storbritannien håller med om att ambitionen finns. Men det har stor betydelse vilka band som knyts, menar hon.

– Väljarna vill inte att Spanien ska driva supermaktspolitik. Och de progressiva spanska kretsarna menar att Europa är alternativet. Där försöker de vara superlojala och supereuropeiska.

– Att Spanien är ”mañana” är verkligen passerat. De är kanske mer avspända än puritanska nordbor, men de har absolut en önskan att vara effektiva, säger Monica ­Threlfall.

Hon har hört höga spanska tjänstemän uttrycka stolthet över att deras land i dag är mer aktivt och mer effektivt i EU än Italien. Bilden av den ofta förlöjligade italienska ledaren Silvio Berlusconi är väldigt signifikativ för spanjorer, menar ­Threlfall. ”Vi skulle aldrig ha en sådan kille, vi är inte sådana längre, tack och lov”, kan det heta.

– Spanjorerna skulle dö av skam över en sådan ledare.

Orsakerna till det spanska uppsvinget står framför allt att finna i en bred mental förändring efter Francodiktaturen. Spanien framstår i dag som mer flexibelt och benäget att anpassa sig till ändrade villkor än den lite trötta kusinen Italien.

Slutet på diktaturen innebar i Spanien en kritisk brytpunkt i alla delar av samhället, det mesta omvärderades.

Trots genomgripande modernisering finns kvardröjande spanska skamfläckar. En av dem är tjurfäktningen, ett fullkomligt bisarrt inslag i västeuropeisk kultur på 2000-­talet. Men till och med denna tradition ifrågasätts. I många katalanska städer har den redan förbjudits.

En färskare skamfläck är skotten mot afrikanska utvandrare med EU-drömmar vid enklaven Ceutas gräns mot Marocko. Det återstår att se om dessa är början till slutet på en annars överraskande smärtfri mass­invandring.

Den regionala separatismen är en annan konflikthärd. Hanterar Madrid baskisk och katalansk självständighetsiver på rätt sätt kan det bli ett föredöme för världen.

Hur framstår då vår latinska duell i ”stöveln” på andra sidan västra Medelhavet? Det råder inte precis panik i Rom, men man behöver inte öppna många italienska tidningar för att ständigt möta en klagan över att man halkar efter.

Nu är det en typisk pose bland italienska intellektuella att förneka egna framgångar, framhåller Åke Malm, Italienkorrespondent sedan flera decennier.

– Den svajiga tillväxten beror till stor del på att Italien blivit ett gammalt land, säger Åke Malm.

Italien hade sitt uppsving på 1950-talet, några år efter världskrigets slut, då landet gick från jordbrukarland till industriland.

I dag hämmas Italien, menar ekonomiska experter, av att man låst fast sig i en struktur av småföretag. Familjen omhuldas, och det är svårt för den framgångsrika familjeföretagaren Berlusconi att argumentera för att näringslivet måste moderniseras och fatta beslut på rationellare grunder än gamla släktvanor.

Italienaren tar Europeiska unionen för självklar, medan den relativa nykomlingen Spanien vill visa sig på styva linan.

Enligt Åke Malms analys har Italien framför allt två stora hinder mot utveckling. Det ena är gerontokratin, åldringsväldet.

– Jag tror inte det finns något ­i-land som har så svårt att ge ungdomar en chans. Här klamrar sig darriga 80-åringar fast vid sina privilegier, och 60- och 70-åringarna regerar företagen och statens institutioner.

Den här åldersnepotismen är nära släkt med problem nummer två: korruptionen, som de flesta italienska bedömare menar är värre än någonsin.

– Det är ingen överdrift att säga att större delen av Syditalien i dag kontrolleras av olika maffior. Jag skulle vilja säga att organiserad brottslighet är Italiens största problem, säger Åke Malm.

Det var så sant: ”maffia” är ett annat begrepp Italien begåvat världen med.