Retoriken har trappats upp inför ettårsdagen av krigsutbrottet den 7 augusti. Båda sidor anklagar varandra för beskjutning över gränsen mellan Sydossetien, den utbrytarrepublik som nu i praktiken annekterats av Ryssland, och det egentliga Georgien. Anklagelserna förnekas sedan rutinmässigt av den andra sidan.
Vad som är sant är svårt att avgöra, men EU fann i måndags anledning att vädja till parterna att avstå från ”aktiviteter och uttalanden som kan hota stabiliteten i området”.
I helgen hävdade Georgien att sydossetiska och ryska styrkor hade flyttat gränsen några hundra meter in på georgiskt område. Det förnekades av Moskva, men Sydossetiens ledare Eduard Kokoity tog chansen att kräva återerövring av ”historiskt ossetisk mark”.
I ryska medier hävdas att Georgiens regering planerar att sända ut tiotusentals civila på en marsch från huvudstaden Tbilisi mot gränsen. Och försvarsdepartementet i Moskva ”reserverar rätten att använda alla tillgängliga medel” för att försvara sina soldater i Sydossetien.
Kort sagt: situationen i dag är inte olik den för ett år sedan, med diplomatiska hot och stora truppsammandragningar kring ett gudsförgätet lilleputland i Kaukasus.
– Det kommer provokationer från båda sidor. Jag tror inte det blir krig. Men jag trodde inte på krig för ett år sedan heller, säger analytikern Dmitrij Trenin till Financial Times.
Skillnaderna mot förra året är trots allt stora. När president Micheil Saakasjvili beordrade anfall mot Sydossetien trodde han möjligen att Ryssland skulle avstå från att agera militärt. Han hade fel, med katastrofala följder för Georgien. Att i dag försöka återta de förlorade områdena med våld är uteslutet.
Ryssland å sin sida har inte längre kvar den förevändning landet använde för fjolårets krig, att skydda sydosseterna och sina egna soldater i området. Både Sydossetien och den andra georgiska utbrytarrepubliken Abchazien är nu helt under rysk kontroll.
När fientligheterna upphörde efter fem dagars krig framstod Ryssland som segrare inte bara militärt utan också politiskt. Men med ett års distans kan man konstatera att Kreml knappast har uppnått något av sina mål med kriget.
Georgiens president Saakasjvili – som premiärminister Putin ville ”hänga i pungkulorna” – sitter kvar, stukad, men ändå.
Rysslands kontroll över gas- och oljetransporterna i regionen har snarare minskat än ökat. Nyligen nådde en rad europeiska länder enighet kring Nabucco, en pipeline för gas som helt kringgår ryskt territorium.
Budskapet till Nato och EU att hålla tassarna borta från Rysslands närområde tycks inte ha gått fram. USA:s vicepresident Joe Biden försäkrade häromveckan att USA fortfarande stöder georgiskt och ukrainskt Natomedlemskap, och EU startade i våras sitt ”Östliga partnerskap”, där sex tidigare Sovjetrepubliker deltar.
Om Moskva med kriget ville skrämma andra grannländer till lydnad verkar inte heller detta ha tagit skruv. Vitryssland är nu öppet upproriskt mot Ryssland och närmar sig EU, och Kirgizistan har förlängt avtalet med USA om en militär flygbas – bara för att nämna ett par exempel.
Kommentatorn Vladimir Frolov menar i Moscow Times att Ryssland ”låter sig behandlas som en dörrmatta” på sin egen bakgård, och skyller detta på president Dmitrij Medvedev.
”Putin lät aldrig sådana ovärdigheter passera obesvarade”, lägger han till.