– Det har skett oerhört lite. Det finns ingen försoning alls på Balkan i dag skulle jag vilja säga. Efter fredsavtalet har de etniska motsättningarna cementerats och kanske till och med fördjupats, säger Christina Gamstorp på Forum för levande historia.
Gamstorp är ansvarig för projektet ”Srebrenica — från folkmord till försoning”, som ska dra igång nästa höst i landets gymnasieskolor för att uppmärksamma folkmordet som en av de värsta massakrerna i Europa sedan andra världskriget.
– Förintelsen skedde i hjärtat av Europa och 50 år senare sker ett nytt folkmord. Vad är det som gör att det kan ske trots vår medvetenhet och att vi etablerat mekanismer för att det inte ska ske?, frågar sig Gamstorp.
Frågeställningen är en av utgångspunkterna i projektet, som kommer att bygga på vittnesmål och de berättelser som redan finns i klassrummen eftersom många elever har bakgrund i det forna Jugoslavien.
Under kriget i Bosnien 1992—1995 flydde många muslimer till den lilla staden Srebrenica för att få beskydd av de 600 holländska FN-soldater som var stationerade där. Men när den bosnienserbiska armén attackerade räckte resurserna inte till och FN-bataljonen valde att kapitulera.
De följande dagarna bussades kvinnor och barn ut ur staden, medan många män hölls kvar och avrättades, som ett steg i den etniska rensning som pågått under krigsåren.
Än har inte alla anhöriga förlåtit FN för vad som hände. Hasan Nuhanovic, 42, arbetade som översättare åt soldaterna i Srebrenica och bevittnade hur FN tappade greppet om situationen. I veckan lämnade han in en anmälan om folkmord mot tre högt uppsatta holländska militärer för att de inte lyckades skydda hans föräldrar och bror som dödades i massakern.
– Jag kommer inte att ge upp mitt krav på rättvisa och erkännande från de holländska officerarna för min familjs död. FN bär en stor del av ansvaret, säger Nuhanovic i en intervju för Forum för levande historia.
FN har erkänt att de misslyckades med att skydda de bosniska muslimerna i Srebrenica, men ingen person inom FN har ställts inför rätta.
Försoningen låter vänta på sig och Hasan Nuhanovic har inte mycket hopp om att det etniskt uppdelade landet ska kunna lappas ihop.
– Försoning är inte möjlig i ett land som är så splittrat som Bosnien-Hercegovina. Vi har inte den grund som behövs för att börja bygga tillit och leva tillsammans, säger Nuhanovic som nu bor tillsammans med sin fru och dotter i huvudstaden Sarajevo.
Många barn skolas tidigt in i ett tänkande kring olikheter. Under principen ”Två skolor under ett tak” sker undervisningen i många skolor fortfarande separat. Till exempel kan de bosnienkroatiska barnen i en by gå till klassrummet på morgonen, medan de bosnienmuslimska barnen har eftermiddagspasset.
Och inte bara lektionstiderna skiljer sig åt, historieböckerna har olika innehåll också. Förenklat skulle man kunna säga att det finns en muslimsk, en serbisk och en kroatisk version av kriget.
– Alla grupper har varsin historia som de använder för att spela ut varandra. De har olika glasögon när det gäller vad som hände och varför, vem som är offer och vem som är förövare. Det gör att de knappt kan prata med varandra, säger Christina Gamstorp.
På söndagen, 15 år efter massakern, ska Hasan Nuhanovic begrava sin mamma och bror, vars kvarlevor hittades förra året i en nyupptäckt massgrav. Han fick själv identifiera brodern.
–Jag kände igen honom på hans gymnastikskor. Jag köpte dem till honom från lönen jag fick när jag arbetade för den holländska FN-bataljonen. I år vill jag ta farväl av min mamma och bror i fred och ensamhet.