I Kosovo sätter nu EU in en av sina största utrikesinsatser någonsin. Men det är ett splittrat EU som i en rättslig gråzon agerar mer med vånda än med jubel. Hur långt räcker EU:s "mjuka makt"? Kosovo ställer frågan på sin spets.
EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik föddes på Balkan. EU kunde inte hindra Jugoslaviens blodiga sönderfall i början av 90-talet och sprang åt olika håll när Kroatien förklarade sig självständigt. Det drev på strävan att få unionen att agera mer samlat i världen.
Efter Kosovokriget 1999 beslutade EU att skaffa sig egna militära muskler. Under konflikten i Makedonien och revolutionen i Serbien 2001 började medlemsländerna på allvar samordna sitt agerande. Vid toppmötet i Thessaloniki 2003 satt gamla fiender från Jugoslavienkrigen sida vid sida och tackade rörda EU för löftet om framtida medlemskap.
Men när EU nu på nytt vänder sig mot detta oroliga hörn av Balkan och gör sig redo att skicka nära 2.000 poliser, åklagare och domare till Kosovo ter det sig som början på en ny period av osäkerhet snarare än som kulmen på flera år av en allt mer kraftfull gemensam utrikespolitik.
Stjärnorna står dåligt från början. EU:s 27 medlemsländer är i grunden inte överens om hur de ska ställa sig till Kosovos självständighetsförklaring. Storbritannien, Tyskland och Frankrike vill erkänna den nya staten genast. Cypern, med egen utbrytarstat på sitt territorium, säger tvärnej till erkännande utan FN-beslut. För Spanien, med egna separatiströrelser, är Kosovofrågan besvärande, särskilt nu mitt under en valrörelse.
Läget är inte som i början av 90-talet. EU har tro ts allt kunnat enas om Kosovoinsatsen Eur-Lex. Men det vilar något smått förstulet över beslutet. Det kunde inte antas av utrikesministrarna vid deras möte i Bryssel i dag, måndag, för det kunde uppfattas som ett indirekt erkännande av självständighetsförklaringen. I stället antogs det förra veckan genom en "tyst procedur". Och Cypern har tagit till "konstruktivt avstående", en procedur som aldrig använts sedan den infördes för tio år sedan i Amsterdamfördraget.
Och EU:s insats äger onekligen rum i en besvärande folkrättslig gråzon. EU anser att den ryms inom FN:s Kosovoresolution 1244 från 1999, men det kan ifrågasättas. Ryssland och Serbien protesterar högljutt just med hänvisning till detta.
I grunden är naturligtvis problemet att det inte gått att få fram en förhandlingslösning på Kosovokonflikten. EU har med löftet om medlemskap som morot fått länder på Balkan att göra mycket, från att skicka nationalhjältar till krigsförbrytardomstolen i Haag till att ge rättigheter åt nationella minoriteter. Men denna "mjuka makt" räckte inte till för att få serber och kosovoalbaner att komma överens om en lösning på Kosovofrågan.
Åtminstone inte hittills. Därför är det i en riskfylld situation som EU nu gör en av sina största insatser någonsin i Kosovo. Det krävs ett kraftfullt och skickligt agerande av ett samlat EU. Annars hotar nya konflikter på Balkan, förvärrade internationella spänningar i världen, inte minst förhållandet till Ryssland.