Fiskhandlaren Hasan Kayhan reser sig mödosamt från sin pall och suckar: Jo, jag kommer att rösta på det republikanska folkpartiet CHP. Inte för att jag älskar partiet, men vi måste stoppa AKP-regeringen, som kamouflerar sitt verkliga ansikte med västvänlighet, liberalism och förhandlingar med EU.
Vi befinner oss i basarkvarteren i Kadiköy, en Istanbulstadsdel på den asiatiska sidan om Bosporen.
Det är ett starkt republikanskt fäste, där det traditionella sekulära maktpartiet CHP har dominerat under de senaste valen. Det brukar få bortåt 80 procent av rösterna i området, vilket är exceptionellt mycket jämfört med siffrorna för landet som helhet - 19 procent i senaste valet.
I de myllrande affärskvarteren märks genast Kadiköys omtalade öppna och kosmopolitiska karaktär. Efter några steg har jag passerat både en grekisk och en armenisk kyrka, men jag ser inte många kvinnor som är heltäckt klädda eller ens bär sjal.
- Välkommen till Turkiets hjärta, säger Hasan Kayhan och bjuder in mig på ett glas te i hans fiskaffär som till brädden är fylld med nyfångad fisk från Marmarasjön.
- Här har vi alltid levt tillsammans, turkar, kurder, armenier, tjerkesser, det är olika nationaliteter som driver alla butiker här. Vi har inga problem med sekterism eller rasism här.
Han berättar att han själv är alevit, en religiös minoritet som står shiiterna nära. Så är han gift med en kurdisk kvinna från Diyarbakir.
Hasan Kayhan har inte överdrivet stor tilltro till det demokratiska i Turkiets valsystem, partierna tappar i stöd, menar han. Däremot har militären stort förtroende som en stabiliserande kraft.
- Jag säger dig, om inte militären stått vakt alltsedan Atatürks tid skulle jag väl sitta här med långt skägg och heltäckande dräkt. Och jag skulle inte kunna tala så här fritt.
Han syftar på Turkiets statsgrundare Kemal Atatürk, som med hårdhänta metoder moderniserade landet.
Efter att under drygt fyra år ha styrts av det islamistbaserade partiet AKP är Turkiet mer polariserat än på mycket länge. Krisen blev akut i månadsskiftet april/maj då premiärminister Recep Tayyip Erdogan, AKP, försökte få sin utrikesminister Abdullah Gül vald till president.
Gül förknippades med radikal islam, särskilt graverande var att hans hustru bär muslimsk huvudduk. Militärledningen kom med en offentlig protest mot Güls kandidatur och till slut stoppade författningsdomstolen utnämningen med hjälp av en omdiskuterad grundlagstolkning.
AKP-regeringen svarade med att utlysa nyval, som hålls i morgon, söndag. Konflikten mellan regering och opposition framställs ibland som om den står mellan Turkiets "sekularism" och "islamism". Men det är en grov förenkling. Striden kan lika gärna sägas stå mellan modern liberal demokrati som är öppen mot omvärlden (och EU) och auktoritär nationalism som vill sluta sig inåt.
I vilket fall kommer söndagens val, som journalisten Yavuz Baydar formulerar det, att bli en folkomröstning om AKP:s reformpolitik och ge svar på vad folkets mening är om presidentkrisen och om militärledningens roll i politiken.
Hasan Kayhan hör till de många turkar som fruktar att Erdogans regering har en dold agenda, som syftar till att förvandla den sekulära republiken till en fundamentalistisk muslimsk stat. Det förnekar AKP-anhängarna, som betonar reformerna, de ekonomiska framstegen och demokratiseringen under Erdogans regeringstid.
- Men det de visar upp är bara toppen av ett isberg. Under ytan styrs de egentligen av mäktiga och hemliga muslimska brödraskap, deras maktbas, och jag är absolut säker på att de strävar efter att skapa en islamisk republik.
En äldre kvinna kommer in i butiken, slår sig ned på en stol och tar till orda:
- Vi har aldrig haft en regering som denna efter Atatürks död.
Hon heter Fahamet Elbek, är 80 år och berättar att hon som liten flicka en gång kysste Atatürks hand. Sedan dess bär hon alltid en medaljong med en bild av "turkarnas fader" runt halsen.
- Sedan den här regeringen kom till makten har allt blivit sämre, brottsligheten har ökat så att jag knappt vågar gå ut på gatan. De skulle inte ha avskaffat dödsstraffet bara för att EU krävde det, säger hon.
Men det är inte bara - eller främst - en islamisering av Turkiet som Fahamet Elbek och de andra av Atatürks "barnbarn" fruktar. Liksom en stor del av turkarna är Fahamet själv mycket religiös.
- Min mor var beslöjad, vi firade alltid fastemånaden ramadan, och jag ber fem gånger varje dag. Men det ska vara en privat fråga. Om man är muslim ska man vara ärlig och inte stjäla. Så hur kommer det sig att Erdogans son köpte sig en lyxyacht?
Jag frågar Hasan Kayhan hur det går ihop att AKP har varit mycket pådrivande i att få till förhandlingar om medlemskap i EU, om partiet samtidigt egentligen vill skapa en präststyrd stat - som skulle bli isolerad från omvärlden? AKP har ju inte heller drivit några "islamistiska" frågor. Man har inte ens försökt sig på att slopa förbudet mot huvudduk i statliga inrättningar.
Han svarar med att framhålla att AKP, tvärt emot vad många i utlandet tror, inte alls är modellen för ett modernt Turkiet.
Själv hör han till dem som vill att Turkiet ska vara med i EU.
- Men tyvärr har EU agerat långsamt. Det verkar inte ens som de vill ha oss med. .
Konsthandlaren Ismail Seven, en bit upp i backen, snuddar vid samma tema, men han misstänker att AKP-regeringen spelar under täcket med USA och Israel.
- Statlig egendom, nationella basresurser som telekommunikationerna, säljs ut till utlänningar.
Bülent Kenes, chefredaktör för dagstidningen Zaman, tror inte att det finns något reellt hot från AKP mot Turkiet som en sekulär stat. Men det sekulära etablissemanget - de höga militärer, domare och ämbetsmän som bygger sin ideologi på att Atatürks principer är orubbliga - ser sin maktposition som hotad.
- Det är inte islamismen oppositionen fruktar, utan egentligen är det demokratin. Och det är neonationalisterna som driver denna polarisering. Deras retorik går ut på att AKP är förrädare och kollaborerar med fientliga krafter som vill splittra upp Turkiet, ungefär som stormakterna försökte göra efter första världskriget. Och många tror uppenbarligen på vad de säger.
Bülent Kenes anser dock att AKP taktiskt kan ha tjänat på konfrontationen, eftersom partiet nu har dragit till sig folk från den politiska mitten som inte förknippas med religiositet. Opinionssiffrorna som åter gör AKP till största parti ger stöd för denna tanke.
Frågan är nu om AKP - trots ökat väljarstöd - kan få en sådan majoritet att det kan bilda en egen regering. Enligt Kenes är det inte troligt, eftersom fler partier väntas forcera 10-procentsspärren än vid valet 2002.