Skuggan av Belgiens politiska problem faller nu till och med över badstränderna. Tilltagande flamländsk nationalism skrämmer bort fransktalande belgare från kustens badhotell och solstolar, rapporterar franskspråkig press.
Kusten är en av Belgiens stora tillgångar. Från franska gränsen i söder till holländska gränsen i norr sträcker sig en obruten remsa av skimrande gyllengula sanddyner, strödd med ett pärlband av badorter från De Panne i söder till Knokke-Heist i norr. Och längs hela den sju mil långa kusten löper en spårvagnslinje mellan badhotellen med Nordsjön på ena sidan och "det platta landet", som Jacques Brel besjungit, på den andra.
Belgien består ju av tre regioner med egna regeringar Flandern, Vallonien och det tvåspråkiga Bryssel. Hela kusten tillhör Flandern, men hittills har flamländare och valloner ändå broderligt samsats på sanddynerna och trängts på knökfulla motorvägar för att nå ut till kusten.
Och vid kusten har mötet mellan Belgiens två språk, franska och nederländska, känts mer som en genuin samlevnad än som fronten i ett krig. Jag minns hur jag en kväll i De Panne gav mig ut på jakt efter rum för natten Jag blev förvånad över hur självklart den flamländska hotellpersonalen övergick till franska när de märkte att jag inte kunde nederländska.
Så är det nämligen inte överallt. I andra delar av Flandern har jag mötts med snorkigt höjda ögonbryn om jag varit dum nog att prata franska; där är engelska att föredra.
Men nu kanske en ny front i den belgiska språkstiden håller på att öppnas vid kusten. Geert Bourgeois, turistminister i den flamländska regeringen och anhängare av ett självständigt Flandern, är angelägen om att kustremsan presenteras som "den flamländska kusten". Inte "den belgiska kusten" alltså. I somras demonstrerade unga flamländska nationalister mot "förfranskningen" under parollen "De Panne är flamländskt".
Förändringen i atmosfären börjar få effekt, enligt ett reportage i veckotidningen Le Vif. Det kommer mycket färre fransktalande belgare än förut till De Panne, berättar en försäljerska som ser hur efterfrågan på franska tidningar minskar.
"Fortsätter krisen kommer jag inte hit mer", säger många när de betalar sin Le Soir.
Och problemen fortsätter. Belgiens flamländske premiärminister Yves Leterme sade upp sig i somras sedan han misslyckats med att ena partierna i sin regering om en författningsreform som flyttar mer makt till regionerna. Kung Albert beordrade honom att stanna på jobbet (det hade blivit svårt att hitta någon annan till detta kamikazeuppdrag) och utsåg tre "vise män" som ska hjälpa den arme Leterme att lösa krisen. Sedan har inte mycket hänt. Men fortsättning följer garanterat.